Det känns som människor ibland glömmer bort att även de högsta träden en gång var ett frö i jorden. Mycket ska gå rätt för att ett träd ska växa och bli stort. Fröet måste falla i rik mylla, det får inte vara för torrt och det får inte vara för blött. Som ett litet skott finns det många faror, alltid kan det komma någon och slita upp skottet ur jorden. Men under rätt förutsättningar kan det växa och sträcka sig mot himlen ovanför.
Politiker har försökt krossa fröet och nu sopar de undan jorden.
Det var med stor sorg jag läst i början av veckan att min gamla gymnasieskola i Uppsala ska läggas ner. Programmet som jag en gång gick är ett av de som ska försvinna. De som blir kvar flyttas till skolor med lokaler sämre anpassade för deras behov. Det fattas pengar, elevkullarna blir mindre. Att politiker behöver fatta svåra beslut är förståeligt. Frågan är om de fattar rätt beslut.
En av politikerna förklarade att antalet sökande till de praktiska och yrkesförberedande programmen har minskat. De förstod inte varför.
Hur kan de inte förstå? Svaren finns precis framför deras ögon. Som osten i kylskåpet man inte ser för att den är för nära.
En yrkesförberedande utbildning ger inte längre behörighet till högskola eller universitet.
De estetiska ämnena har kallats för flum i åtta år.
Skolan har blivit en plats där det inte längre går att misslyckas. Där man inte kan ändra sig. Testa sina styrkor och svagheter.
Är det då verkligen så förvånande att eleverna väljer något annat. Hopp om trygghet. Rädslan för att inte lyckas. För att inte tas på allvar. De har slutat våga. Skolan har slutat våga.
Att en gymnasieskola och estetiska program i Uppsala läggs ner kanske inte kommer påverka kulturen i Sverige i någon högre grad. Men nedläggningen säger något om den tid vi lever i. I takt med att kraven har ökat har mer mjuka värden fått stryka på foten. Det som saknar direkt resultat och mätbarhet är helt enkelt värt mindre i dagens samhälle. Och vad är svårare att mäta än ett konstnärskap?
Estetiska program utgör grogrund för den blivande konstnären. Där kan skottet växa i ro och fröet som aldrig fick en chans kan slå rot. Vad som sedan växer upp är något vi kan se först långt efter att skolan är klar med sitt jobb.
Det kommer alltid finnas de som kan växa på egen hand men varför göra det svårare än nödvändigt. Varför ge chansen enbart till de som skulle ta den i alla fall?
För skapande är en process. Något som alla som använder kreativa uttryck snabbt lär sig är att det är okej att misslyckas. Att prova igen. Lära sig av sina misstag. Man lär sig att det man skapar inte behöver bli perfekt.
Inte alla vi som gror och grott i det estetiska kommer att hamna bland trädtopparna. Men de vi inte finner i toppen finner vi i mullen. I jorden bland trädens rötter finns de som vårdar och hjälper nästa generation att växa och bli stark. Skapande och kreativitet försvinner inte bara för att vi inte kan se den
Om vi inte kväver den.
Att några estetiska program på en gymnasieskola i en stad någonstans i Sverige, som råkar vara just Uppsala, kanske inte verkar vara en stor grej. Men när det är ett symptom på något större. Då har vi ett problem.
För människor glömmer bort att ungdomen bär med sig framtiden. Allt det vi kallar kultur är beroende av nya röster, nya talanger och nya kämpar. Och vi kväver den.
I skolan har elevernas kreativitet begränsats. Estetiska ämnen kallas för flum och praktiska kunskaper är mindre värda. Men det som är flum nu kanske bereder vägen för nästa generations regissörer, skådespelare, författare, musiker, fotografer, konstnärer och nytänkande. Om vi ger dem en chans.
Jag kommer aldrig bli skådespelare. Efter tre år på ett teaterprogram är jag väl medveten om detta. Men de tre åren gav grogrund för något annat. Idag har jag valt ett program på högskolan som också kan betraktas som flum men en dag kan jag ha nått till mina trädtoppar. Tills dess tänker jag sikta så högt jag bara kan.
För som en av mina teaterlärare sa för nästan tio år sedan. Man måste sikta mot stjärnorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar