Bortom prov och betyg

Resultaten i svensk skola sjunker och allmänkunnandet bland Sveriges elever och studenter är lågt. Pisa-studien som presenterades strax innan jul slog ner som bomb med det svenska bottenresultatet. Sedan dess har debatten vart i gång och många är de röster som har försökt hitta orsaken. Det är allt från stora klasser till låga lärarlöner. Vi jämför oss med toppländerna och försöker se vad vi borde göra annorlunda. Mitt i debatten är det en del av skolan som nästan verkar ha tappats bort. Vilken sorts skola vill vi ha?

Som skolan ser ut idag är den extrem resultatbaserad. Allt ska gå att mäta och det är bara den mätbara kunskapen som räknas. Resultatet blir att elevernas kunskap blir fragmenterad och kunskapens kvalitet blir eftersatt. Det är enbart förmågan att prestera på ett prov som blir viktigt istället för att bilda våra unga.

Ett av de länder som lyfts fram i PISA för sina höga resultat är Japan. Landet ligger i toppen av den internationella mätningen. Ofta framförs det att Japan har stora klasser och låga lärarlöner och ändå placerat sig högt bland OCED länderna. Det som är viktigt att komma ihåg i det här läget är att PISA enbart mäter resultat. Sådant som mental hälsa och bildande finns inte med alls. Japan placerar sig tillsammans med Sydkorea bland de länder som har högst procent av psykisk ohälsa bland ungdomar i världen. Många unga är pressade att prestera att när de väl kommer ut på arbetsmarknaden är de redan utbrända. Skolorna är segregerade efter kunskap och elevernas resultat påverkar skolans kvalitet. Även de japanska högsätena segregerar efter studenternas kunskap och resultat.

Är det den sortens skola vi vill ha i Sverige?

Klimatet kring våra skolungdomars kunskaper har hårdnat. Idag är de få som försvarar det livslånga lärandet. När eleverna enbart lär sig för att prestera på ett prov är det då förvånande att resultaten sjunker? Den faktiska kunskapen kommer bort. De mjuka värdena går förlorade. ”Skolan ska verka för levande kunskap” sade Albert Einstein.

Idag ligger mycket fokus på de matematiska färdigheterna. Det är förståeligt. Matematisk förmåga är lätt att mäta. Däremot missgynnar det eleverna. Dels de elever som har större lingvistisk förmåga och dels de elever som lägre lingvistisk förmåga. Eleverna får inte det stöd de behöver för att bli bättre på sina svaga områden. Vi försöker få barn och ungdomar att bygga kunskaper på grunder de inte har. Under skoltiden kan det fungera när hela systemet är uppbyggt kring ett fragmenterat och auktoritärt lärande. Självständighet och kreativitet går förlorat.

Skola och samhälle ägnar tid åt att mäta elevernas kunskaper i svenska, engelska och matematik istället för att ägna tid åt att lära dem att använda sina kunskaper. Att kunna många glossor och ha bra koll på engelsk grammatik ger inte automatiskt förmågan att tala engelska. Japan, som har topp resultat i PISA, har också ett folk med kraftigt bristande förmåga att använda det språk de ägnat år att lära sig reglerna för. Utan att någonsin lära sig att använda det.

Så vilken sorts skola vill vi ha i Sverige? En skola som enbart fokuserar på prov och betyg eller en skola som verkar för levande kunskaper? För att kunna besvara den frågan måste vi ha en debatt som inte enbart fokuserar på resultaten och mätbara kunskaper. Vi behöver en debatt som lyfter fram skolan uppdrag och slutgiltiga mål. Skolan måste få utrymme att tillvarata elevernas kreativitet och vilja till lärande. Eleverna måste få en chans att bli delaktiga i sitt eget lärande. Utöver eleverna själva skulle både samhälle och näringsliv tjäna i längden på en bildad befolkning med självständighet och förmåga att använda sina kunskaper. Så länge allt fokus stannar vid det mätbara kommer det inte finnas utrymme och möjlighet för unga att bygga den grund på vilken deras kunskaper ska växa. Det är trots allt svårt att bygga en grund på något som inte finns.

Så vackert att det är fult

En människa jag aldrig träffat eller vet hur hen ser ut skriver att hen inte har förtroende för sitt eget utseende. Jag, i all välmening, skriver att jag är övertygad om att människan är vacker. Människan blir glad. De andra som läser och skriver i samma forum anser att jag ger uttryck för kroppsfixering och menar att utseendet spelar ingen roll.

Forskning visar att fler och fler unga tjejer och killar har skev kroppsuppfattning och inte är nöjda med sitt utseende.

Annan forskning visar att man får självförtroende av att tycka om sig. Givetvis också sitt utseende.

Ordet vacker. När vi talar om ett föremål eller en upplevelse som vacker så ingår det i vår förståelse att vacker är en subjektiv upplevelse som inte nödvändigtvis måste delas med någon annan.

Men när vi talar om en människa, en person, då blir vacker synonymt med den rådande skönhetsnormen och går inte längre att uppfatta som subjektiv. Plötsligt blir det en objektiv iakttagelse av en annans kropp.

Så vad är problemet med att säga till en människa att hen är vacker? Och går det verkligen att säga att utseendet inte spelar någon roll? För uppenbarligen så gör det ju det. Även om vi inte bryr oss så där jättemycket så spelar det fortfarande en roll. Det är en del av vår identitet, vi kan aldrig frikoppla oss från det ansikte vi ser i spegeln. Däremot kan vi förändra vårt förhållande till det vi ser. Istället för att vara missnöjda och hata det vi ser kan vi lära oss att se vår egen skönhet. Att våga säga till oss själva att vi är vackra. Precis som vi är. Att våga säga till en annan människa att hen är vacker. Det skulle inte göra någon skada, bara vi lär oss att alla människor har sin egen skönhet. Att acceptera att en subjektiv upplevelse inte behöver delas med andra. Vår upplevelse består.

Finns det ett problem med ordet vacker? Ja, när vi låter det stå för en objektiv och normerande bild för vad som är skönhet. När att kalla någon för vacker blir detsamma som att bedöma denne utefter rådande skönhetsnormer istället för efter människans faktiska egenskaper.

 Spelar kroppen någon roll? Det klart att den gör. Vi lever i den och genom den. Vår kropp är en stor del av vårt jag. Det vi upplever genom kroppen utgör själva stommen för det vi kallar för våra liv. Kan vi då på fullt allvar säga att utseendet inte spelar någon roll? Är vårt utseende något annat än kroppen? Kan vi strunta i vårt utseende och ändå bry oss om våra kroppar?

Eller ligger problemet någon annanstans?

Vi polariserar oss. Sätter oss i olika läger där vi å ena sidan säger att utseendet spelar roll och å andra sidan säger att utseendet inte spelar någon roll. Där ena sidan är normerna och andra sidan är gränsöverskridandet. Norm, kropp och utseende blir samma sak.

Vår kamp mot kroppsfixeringen skapar i sig självt en kroppsfixering. En fixering skapad av förnekelse. Genom att förneka vår kropp, vårt utseende och vår kroppsliga identitet så skapar vi på samma gång en ännu större fixering vid det som är det motsatta.

Det blir sådant fokus att det blir fult att vara vacker.

Var borde fokus ligga på? Att förneka att kropp och utseende spelar någon roll? Att återerövra rätten till den subjektiva upplevelsen? Att istället för att förneka skönhet så borde vi vigda begreppet. Låta ordet vacker vara det som det ursprungligen är. Ett ord.

För tag i beaktande vad ordet "vacker" egentligen betyder. Det beskriver så mycket mer än något eller någon som är skön till det yttre. Det beskriver en hel upplevelse. Att något är vackert betyder att vi tilltalas av det vi ser, uppskattar det vi upplever och njuter av en samlad känsla av något som egentligen är för sammansatt för att beskrivas med ord. Så vi kallar det för vackert och alla förstår den subjektiva upplevelsen.

Fler och fler unga tjejer och killar är missnöjda med sitt utseende. De kommer inte lyssna på de som säger att utseendet inte spelar någon roll. De vet nämligen att det inte är sant. Däremot kanske vi kan få dem att lyssna om vi hjälper dem att se det finns mer än en sorts skönhet. Den skönhet som bara dem har.