Säg inte grattis! Gratulera mig inte. Hurra inte för min skull. För det här är ingen dag att fira. Det får inte stanna idag, det får inte isoleras till idag. Verkligheten inträffar alla dagar om året, överallt över hela världen, hela tiden. Det här är en dag som ska respekteras och tilltalas med allvar. Jag firar inte att jag är kvinna den här dagen. Jag sörjer att den fortfarande behövs.
För exakt ett år sedan skrev jag ett blogginlägg. Exakt ett år sedan. På Internationella Kvinnodagen. Dagen som inte borde behövas. Det borde nämligen vara självklart att alla människor ska ha lika rättigheter, oavsett kön. Samma chans till samma utrymme. Samma möjligheter och samma skyldigheter. För ett år sedan svämmade kommentarsfälten över av män som ville visa sitt stöd för kvinnokampen. Män som vanligtvis håller sig undan och är tysta. I år är de tysta även idag.
Året som gått har genom sin rena existens uppenbarat sprickorna mellan den vita fasaden och den smutsiga verkligheten. Allt fler har sett och förskräckts över vad de ser. Våldtäkter som inte är våldtäkter, sexistiska reklamkampanjer och unga killar som köper sex och hyllas sedan som hjältar i sociala medier.
Så står man där och gapar förfärat. Den vackra existens man trodde sig förstå visade sig vara en illusion. Plötsligt så kommer röster till tals. Röster som har försökt göra sig hörda i åratal. De får en plats, all den kunskap de besitter kommer till nytta. Trots det är kvinnan under attack.
Jo, du såg rätt. Kvinnan är under attack. Det sträcker sig långt utanför Sveriges gränser och det kryper långt in under huden. Flera grundläggande rättigheter rycks bort, hårt tillkämpade rättigheter hotas. Rätten till sin kropp, rätten till självbestämmande, rätten till sitt liv. Miljontals liv, samma kamp. Miljontals olika mål, ändå samma kamp.
Vi måste alla börja där vi är och göra det vi kan där vi är just nu. Ju stadigare grund man har att stå på, desto viktigare blir det att våga sträcka sig ner till de på ostadigare mark. Ju viktigare blir det att inte fastna och låta den egna kampen stanna kvar. För kvinnan är under attack. Vi som kvinnor, utkämpar ett långdraget krig. Vi som lever idag står på den grund som byggdes åt oss. Det är vår plikt att bygga för de som kommer efter oss. De som är barn idag och deras barn och barnbarn. Det är lika mycket för vår skull som för deras skull som vi måste fortsätta kämpa och inte stanna till.
Jag vill inte bli gratulerad idag. Jag är en kvinna. Det ska vara en självklarhet. Inte något speciellt att fira. Jag är nämligen kvinna alla andra dagar på året också.
Feminismen har varit på stark framfart i år. Det har pratats mer än på flera år om feministiska frågor. Frågorna har kommit närmare oss, blivit till verklighet. På samma gång har fienderna blivit fler och deras metoder allt brutalare. Vi står inför ett mycket kallt och smärtsamt slag. Hot och trakasserier med sexuella inslag har blivit vardagsmat för många unga tjejer och kvinnor i offentligheten och nätet. Vår främsta plattform är också vår största svaghet. För det är här våra fiender för sina gerillaattacker.
Har feminismen gått för långt undrade Belinda Olsson. Har livet vänts helt upp och ner. Jag tycker nog inte det. Den här hösten har kantats av det ena märkliga domen efter den andra. Kvinnor som uppenbart har varit utsatta har ändå varit tvungen att se sina förövare vandra iväg utan konsekvenser. Då ska man också komma ihåg att de utgör en mycket liten procent av alla våldtäkter. De ledde åtminstone till åtal. Många våldtäktsanmälningar gör inte ens det.
Gratulera mig inte idag. Det finns inget att fira. Ägna tid åt att se de försvunna människorna istället. Kvinnorna i världens glömda konflikter. Som världen ser ut just nu så är det farligare att vara kvinna än soldat. De allra flesta har förhoppningsvis valt att vara soldater, ingen har valt att födas som kvinna.
Sverige är ett bra land på många vis. Vi har kommit långt ifrån de allra mest grundläggande rättigheterna och behoven. Det ska vi komma ihåg, för det är bra. Dock ska vi passa oss för högmodet och stoltheten. Bara för att vi har kommit längre än de flesta länder betyder inte det att vi är klara. Vi får inte bli nöjda. Grunden vi står på är välmurad och gungar inte så lätt. Vi har råd att sträcka ut en hand till medsystrar och medmänniskor världen över. Det betyder inte att vi ska strunta i fortsättningen, ignorera den grund på vilken vi står. Den finns där tack vare andra människors uppoffringar. Det vore att förringa deras arbeta att inte vara beredda att uppoffra något själva.
Dagen vi inte borde behöva. Det var temat för ett år sedan. En dag som borde vara överflödig. Så gratulera mig inte. Hurra inte för kvinnan. Gör det inte till en fest, det är att hylla orättvisorna. Tag istället dig själv och folk omkring dig, gå ut på nutidens gator och torg - sociala medier - och gör kvinnorna den största tjänsten du kan. Anslut dig till deras kamp. För de fortsätter att vara kvinnor, även alla andra dagar om året.
