Acceptabelt våld?

Det har under ett par dagar seglat upp ett rättsfall som är ett år gammalt. Orsaken till att fallet plötsligt har blivit aktuellt i tidningar och sociala medier är för att det handlar om en lärare som handgripligen kastade ut sin störande elev från undervisningen. Eftersom jag, liksom alla andra, omöjligt kan veta detaljerna kring händelsen så kan vi inte göra mer än att spekulera. Att en elev stör är givetvis ett problem. Att lärare måste ha befogenheter är självklart. Det som bekymrar mig är en specifik formulering som flyter runt i diskussionens bakgrund. Acceptabelt våld.

Alltså en nivå av våld som vuxna människor ska ha rätt att bruka emot barn. Eftersom de stör undervisningen. Eftersom de inte lyssnar på vad läraren säger. Eftersom läraren inte ska acceptera vad som helst. Men går det verkligen att så oproblematiskt att prata om en acceptabel mängd våld? Mot ett barn.

Ungdomens ständiga förfall. Så kan man beskriva hur tidigare generationer alltid ojar sig och suckar åt ungdomens påfund. Barnen är alltid mindre lydiga och mer ouppfostrade än när de själva var barn. Kanske är det så. Kanske inte.

Enligt elevombudsmannen som företrädde eleven i rätten så visade det sig att elev ifråga har en funktionsnedsättning. Nog borde väl läraren ha sett tecken på detta tidigare. En funktionsnedsättning kommer inte som en blixt från klar himmel. Eleven hade säkerligen vid tidigare tillfällen uppträtt störande och varit stökig i klassrummet. Alltså handlar det inte längre om ett tillfälle där eleven agerade på ett olämpligt sätt. Det var säkert inte första gången som eleven hade blivit ombedd att lämna klassrummet. Men vi vet inte. Vi vet inget mer än att en lärare släpade ut sin elev ur klassrummet, blev anmäld för misshandel och sedan friad av både tingsrätt och hovrätt. Vi vet att eleven inte lyssnade på lärarens tillsägelse. Alla omständigheter runt omkring är inte kända. De som vet är eleven, läraren, föräldrarna och elevens klasskamrater.

Ändå sitter det människor och anser att det finns en acceptabel mängd våld som en lärare får bruka mot sin elev.

I de svenska klassrummen är oordningen stor. Klasserna är ofta stora och de är stökiga. Lärarna går på knäna, är stressade och vågar inte göra något av rädsla att bli anmälda. Det är problem. Men är problemet verkligen eleverna? En elev som har blåmärken efter att blivit fysiskt utdragen ur klassrummet är säkert både rädd och arg. Men den som anmäler är inte eleven. Det är föräldrarna. Och det är där problemet finns.

Många problem som uppstår i skolan skulle lätt kunna lösas genom att skola och föräldrar gemensamt kommer överens om vad som gäller. Skolan berättar vilka regler som finns och vilka problem som kan uppkomma. Föräldrarna ger förslag på möjliga lösningar. Tillsammans kommer parterna överens om hur skolan ska agera och hur föräldrar ska agera.

Så sker inte i skolan idag. Föräldrarna saknar respekt för lärarna. Det berättas om och om igen. Föräldrar som kommer till möten och ställer krav. Som inte jobbar med skolan utan anser att skolan jobbar för dem. För ett barn är föräldern den högsta auktoriteten. När skola och hem agerar tillsammans delar dem på den auktoriteten. Men vad händer när föräldrarna inte respekterar sina barns lärare? Ja inte blir de utsläpade från föräldramötena på grund av att de stör. Det vore inte en acceptabel mängd våld, inte när den brukas mot vuxna människor.

Om inte föräldrarna respekterar sina barns lärare, hur kan vi då förvänta oss att barnen ska göra det? När inte politikerna respekterar lärarna, vem gör det då? Och vem respekterar eleven?

I en debattartikel i DN skriver Caroline Dyrefors Grufman om fallet. Hon har företrätt eleven i rätten och vet förmodligen relativt mycket om vad som har hänt. Ingenstans står det att hon tycker att eleven agerade korrekt i klassrummet. Inte någonstans säger hon att eleven inte störde. Bara att lärarens åtgärd inte skulle ha resulterat i blåmärken.

I kommentarsfältet är inte en enda på elevens sida. Visa förespråkar metoder som experter på barnuppfostran sedan länge förkastat. Ingen har respekt för eleven. Flertalet tycker att lärare ska ha rätten att utöva en acceptabel mängd våld för att lösa en stökig klassrumssituation. Frågan är vad som egentligen händer. Att bli utsatt för våld, hur mild det än må vara, inger inte respekt. Det löser inte de grundläggande problemen.

Och var ska eleverna lära sig respekt någonstans? Förnedrings-TV? Politikernas smutskastningskampanjer? Den giftiga miljön som ofta råder på Internet? Av föräldrar som föraktar deras lärare? Lärare som tar till våld?

Ungdomens ständiga förfall. Har våld någonsin löst några problem? I de allra flesta fall orsaker det bara mer.

Flum på schemat eller konstnärer i grodd

Det känns som människor ibland glömmer bort att även de högsta träden en gång var ett frö i jorden. Mycket ska gå rätt för att ett träd ska växa och bli stort. Fröet måste falla i rik mylla, det får inte vara för torrt och det får inte vara för blött. Som ett litet skott finns det många faror, alltid kan det komma någon och slita upp skottet ur jorden. Men under rätt förutsättningar kan det växa och sträcka sig mot himlen ovanför.

Politiker har försökt krossa fröet och nu sopar de undan jorden.

Det var med stor sorg jag läst i början av veckan att min gamla gymnasieskola i Uppsala ska läggas ner. Programmet som jag en gång gick är ett av de som ska försvinna. De som blir kvar flyttas till skolor med lokaler sämre anpassade för deras behov. Det fattas pengar, elevkullarna blir mindre. Att politiker behöver fatta svåra beslut är förståeligt. Frågan är om de fattar rätt beslut.

En av politikerna förklarade att antalet sökande till de praktiska och yrkesförberedande programmen har minskat. De förstod inte varför.

Hur kan de inte förstå? Svaren finns precis framför deras ögon. Som osten i kylskåpet man inte ser för att den är för nära.

En yrkesförberedande utbildning ger inte längre behörighet till högskola eller universitet.

De estetiska ämnena har kallats för flum i åtta år.

Skolan har blivit en plats där det inte längre går att misslyckas. Där man inte kan ändra sig. Testa sina styrkor och svagheter.

Är det då verkligen så förvånande att eleverna väljer något annat. Hopp om trygghet. Rädslan för att inte lyckas. För att inte tas på allvar. De har slutat våga. Skolan har slutat våga.

Att en gymnasieskola och estetiska program i Uppsala läggs ner kanske inte kommer påverka kulturen i Sverige i någon högre grad. Men nedläggningen säger något om den tid vi lever i. I takt med att kraven har ökat har mer mjuka värden fått stryka på foten. Det som saknar direkt resultat och mätbarhet är helt enkelt värt mindre i dagens samhälle. Och vad är svårare att mäta än ett konstnärskap? 

Estetiska program utgör grogrund för den blivande konstnären. Där kan skottet växa i ro och fröet som aldrig fick en chans kan slå rot. Vad som sedan växer upp är något vi kan se först långt efter att skolan är klar med sitt jobb.

Det kommer alltid finnas de som kan växa på egen hand men varför göra det svårare än nödvändigt. Varför ge chansen enbart till de som skulle ta den i alla fall?

För skapande är en process. Något som alla som använder kreativa uttryck snabbt lär sig är att det är okej att misslyckas. Att prova igen. Lära sig av sina misstag. Man lär sig att det man skapar inte behöver bli perfekt.

Inte alla vi som gror och grott i det estetiska kommer att hamna bland trädtopparna. Men de vi inte finner i toppen finner vi i mullen. I jorden bland trädens rötter finns de som vårdar och hjälper nästa generation att växa och bli stark. Skapande och kreativitet försvinner inte bara för att vi inte kan se den

Om vi inte kväver den.

Att några estetiska program på en gymnasieskola i en stad någonstans i Sverige, som råkar vara just Uppsala, kanske inte verkar vara en stor grej. Men när det är ett symptom på något större. Då har vi ett problem.

För människor glömmer bort att ungdomen bär med sig framtiden. Allt det vi kallar kultur är beroende av nya röster, nya talanger och nya kämpar. Och vi kväver den.

I skolan har elevernas kreativitet begränsats. Estetiska ämnen kallas för flum och praktiska kunskaper är mindre värda. Men det som är flum nu kanske bereder vägen för nästa generations regissörer, skådespelare, författare, musiker, fotografer, konstnärer och nytänkande. Om vi ger dem en chans.

Jag kommer aldrig bli skådespelare. Efter tre år på ett teaterprogram är jag väl medveten om detta. Men de tre åren gav grogrund för något annat. Idag har jag valt ett program på högskolan som också kan betraktas som flum men en dag kan jag ha nått till mina trädtoppar. Tills dess tänker jag sikta så högt jag bara kan.

För som en av mina teaterlärare sa för nästan tio år sedan. Man måste sikta mot stjärnorna.