Problemet är större än individen

Jag ger i följande inlägg ett svar på delar av vad som skrivits i den här artikeln. Förhoppningsvis kan den som vill läsa och förstå ändå men det är ändå en rekommendation att i alla fall se artikeln själv.

Det känns som författaren av den här artikeln har en väldigt begränsad kunskap av vad stor del av feminismen faktiskt försöker göra. Sant generaliseringar och stereotypiseringar gynnar ingen men om man vill göra förändringar så måste man börja med att se vart problemen ligger. Jag kommer i följande inlägg att lyfta ut de exempel hon ger av generaliseringar som görs. Utifrån dem avser jag beskriva vikten av att se problem ur ett bredare perspektiv än det skribenten valt.
 

"Män objektifierar kvinnor." För det första, när man diskuterar den här sortens frågor måste man lyfta problemet från individ till struktur. Enskilda individers handlingar är om än viktiga inte särskilt intressanta när det övriga samhällets strukturer omkring skapar en helt annan verklighet. Så för att förstå det här påståendet så måste man lyfta det från alla enskilda män till att diskutera den manliga blicken som ett strukturellt problem.
Objektifieringen av kvinnor är ett stort samhällsproblem och den objektifiering som görs är överlag med män som tänkta mottagare. För att få syn på objektifieringen kan man studera kommersiella bilder, filmer, spel, böcker och andra media där kvinnor är representerade. Eftersom det finns många och alldeles utmärkta definitioner att hitta kring objektifiering tänker jag inte diskutera den biten här.
Viktigt att förstå är fortfarande att när någon säger att "män objektifierar" så åsyftar detta inte enskilda män. Det åsyftar de strukturer som objektifierar kvinnor med män som de tänkta mottagarna av sagda objektifiering.

"Män misshandlar kvinnor" är ett annat exempel hon tar. Här blir statistik viktigt och den finns lätt tillgänglig. Vartannat år ger SCB ut "Jämställdhetspraktikan" där statistik från de två gångna åren presenteras i alla frågor som rör jämställdhet. Utifrån den statistiken kan man se att män står för majoriteten av allt våld i samhället och att det våldet riktas antingen mot andra män, eller mot kvinnor.
Skillnaden är platsen för var våldet utövas. Män som utövar våld mot andra män utövar detta våld oftast på allmän plats. Män som utövar våld mot kvinnor utövar detta våld oftast i hemmet. Vilket också lyfter frågan om relationen mellan förövaren och offret. Våld mellan män sker överlag där båda parterna är obekanta med varandra. Våld från en man mot en kvinna sker i överlag där parterna befinner sig i en nära relation med varandra.
De flesta feminister idag säger inte att "Män misshandlar kvinnor" utan "Våld mot kvinnor utförs över av män". Vilket är en rätt stor skillnad.

"Kvinnor är lönediskriminerade". Återigen så finns det faktiskt statistik att luta sig på. När man har räknat med alla komponenter (deltid, yrkesgrupp osv) så kvarstår faktum ändå att män överlag tjänar bättre än kvinnor. Räknar man per yrkesgrupp så är löneskillnaderna fortfarande ett faktum även om de kan skilja sig åt beroende på yrke. Sedan kan man argumentera fram och tillbaka om de olika faktorerna men om man lyfter blicken från individen så kvarstår ändå löneskillnaderna mellan dessa två grupper. Överlag. Det kan vara ett rätt bra ord att komma ihåg.

"Män våldtar kvinnor". Det här är en fråga som måste förstås på flera plan och därför är det trist att skribenten bara tar det som ett exempel på hur feminister förstör debatten. Påståendet måste förstås ur 1, Statistisk synvinkel 2, Samhällsperspektiv 3, Internet. Vilket ändå inte klarar att täcka alla plan där uttrycket gör sig gällande.
Om vi börjar med 1, rent statistiskt så står män för ca 98% av alla fall av sexuellt våld. Detta är något som är mycket viktigt att ha i åtanke när detta påstående förs på tal. Ett mycket litet antal kvinnor står för den totala mängden av sexuellt våld. Vare sig det riktas mot män eller andra kvinnor.

2, Ett ord. Våldtäktskultur. När vi lär unga tjejer och kvinnor att undvika att bli våldtagna så säger vi på samma gång att alla män är potentiella våldtäktsmän. Om tjejer och kvinnor inte har den tanken i bakhuvudet så har de bara sig själva att skylla om de skulle bli våldtagna. I alla situationer, oavsett vad, om personen hon umgås med är av manligt kön måste hon vara på sin vakt, annars kanske hon blir våldtagen. Det är den här delen som många har svårt att förstå när våldtäktskultur diskuteras. Det hjälper inte att säga "inte alla män" när vi samtidigt säger till kvinnor "jo, alla män". Vilket givetvis är förödande men som också ger kontext till uttrycket "Män våldtar kvinnor".

3, Internet har gett tillgång till så stora mängder information och så många olika plattformar att umgås att många människor bokstavligen lever stora delar av sitt liv på internet. När många människor fogar över ett sådant stort och fritt utrymme så kommer det oundvikligen finnas de som använder sin frihet på ett mindre tilltalande sätt. Hot, påhopp, förolämpningar, hat och mindre krig har blivit allt förekommande. Människor som tidigare hade ytterst få medel för att nå ut med sina åsikter har idag mängder med verktyg. Ordet "Trolling" används för att beskriva någon som använder forum eller kommentarsfält för spy galla och skapa dålig stämning.

Något som har blivit mycket, mycket vanligare samtidigt som internet har växt sig större är påhoppen mot kvinnor. Många skulle vid den här punken argumentera för att även påhoppen mot män har ökat. Vilket är sant men det finns en markant skillnad.

Det är bara kvinnor som utsätts för hot om sexuellt våld. Det är nästan uteslutande manliga internetanvändare som uttalar dessa hot. Överlag så står manliga internetanvändare för majoriteten av alla hot, trakasserier, förolämpningar, har och krig på nätet. Det är viktigt att förstå varför hot om sexuellt våld ofta drabbar kvinnor hårdare än vad allmänna hot om våld drabbar män. Därför att för en kvinna är risken att utsättas för sexuellt våld ett hot som är ständigt överhängande redan innan hon blir en offentlig person på nätet. Risken är helt enkelt mer påtaglig, mer verklig och något som faktiskt skulle kunna hända.

Ser man uttrycket "män våldtar kvinnor" i förhållande till de här tre punkterna så framträder en mycket mer nyanserad bild av varför det alls används och kan vara relevant.

Författaren i artikeln ifrågasätter varför man inte pratar om individen när man gör dessa generaliseringar. Svaret är tyvärr mycket enkelt. Därför att det inte skulle leda någon vart. Man kan inte komma åt ett problem genom att fokusera på de individer som inte bidrar till problemet. Man kan inte motarbeta rasism genom att peka på anti-rasisterna. Man kan inte stoppa sexism genom att peka på de jämställda. På samma sätt som man måste motarbeta rasism genom att peka på rasisterna och de rasistiska strukturerna så måste man motarbeta sexism genom att peka på de som utför sexistiska handlingar och de sexistiska strukturerna.

Att det finns män som inte objektifierar kvinnor är jättebra. Men det hjälper inte när kvinnor objektifieras i majoriteten av all media.

Att det finns män som inte misshandlar kvinnor är jättebra. Men det hjälper inte när majoriteten av allt våld mot kvinnor kommer från män.

Att det finns kvinnor som tjänar lika mycket eller mer än sina manliga kolleger är jättebra. Men det hjälper inte när majoriteten av alla kvinnor tjänar mindre än sina manliga kolleger.

Att det finns män som inte våldtar kvinnor är jättebra. Men det hjälper inte när majoriteten av alla våldtäkter utförs av män.

Om vi ska kunna få jämställdhet har vi helt enkelt inte tid och råd att titta på enskilda individer. Det finns helt enkelt ingen vits med att peka på de få goda exemplen. Ska det bli någon skillnad, då måste prata om människor som olika grupper. Vi måste prata om strukturer. Vi måste förstå vad som faktiskt är ett problem.

Hipp hipp...hurra?

Säg inte grattis! Gratulera mig inte. Hurra inte för min skull. För det här är ingen dag att fira. Det får inte stanna idag, det får inte isoleras till idag. Verkligheten inträffar alla dagar om året, överallt över hela världen, hela tiden. Det här är en dag som ska respekteras och tilltalas med allvar. Jag firar inte att jag är kvinna den här dagen. Jag sörjer att den fortfarande behövs.

För exakt ett år sedan skrev jag ett blogginlägg. Exakt ett år sedan. På Internationella Kvinnodagen. Dagen som inte borde behövas. Det borde nämligen vara självklart att alla människor ska ha lika rättigheter, oavsett kön. Samma chans till samma utrymme. Samma möjligheter och samma skyldigheter. För ett år sedan svämmade kommentarsfälten över av män som ville visa sitt stöd för kvinnokampen. Män som vanligtvis håller sig undan och är tysta. I år är de tysta även idag.

Året som gått har genom sin rena existens uppenbarat sprickorna mellan den vita fasaden och den smutsiga verkligheten. Allt fler har sett och förskräckts över vad de ser. Våldtäkter som inte är våldtäkter, sexistiska reklamkampanjer och unga killar som köper sex och hyllas sedan som hjältar i sociala medier.

Så står man där och gapar förfärat. Den vackra existens man trodde sig förstå visade sig vara en illusion. Plötsligt så kommer röster till tals. Röster som har försökt göra sig hörda i åratal. De får en plats, all den kunskap de besitter kommer till nytta. Trots det är kvinnan under attack.

Jo, du såg rätt. Kvinnan är under attack. Det sträcker sig långt utanför Sveriges gränser och det kryper långt in under huden. Flera grundläggande rättigheter rycks bort, hårt tillkämpade rättigheter hotas. Rätten till sin kropp, rätten till självbestämmande, rätten till sitt liv. Miljontals liv, samma kamp. Miljontals olika mål, ändå samma kamp.

Vi måste alla börja där vi är och göra det vi kan där vi är just nu. Ju stadigare grund man har att stå på, desto viktigare blir det att våga sträcka sig ner till de på ostadigare mark. Ju viktigare blir det att inte fastna och låta den egna kampen stanna kvar. För kvinnan är under attack. Vi som kvinnor, utkämpar ett långdraget krig. Vi som lever idag står på den grund som byggdes åt oss. Det är vår plikt att bygga för de som kommer efter oss. De som är barn idag och deras barn och barnbarn. Det är lika mycket för vår skull som för deras skull som vi måste fortsätta kämpa och inte stanna till.

Jag vill inte bli gratulerad idag. Jag är en kvinna. Det ska vara en självklarhet. Inte något speciellt att fira. Jag är nämligen kvinna alla andra dagar på året också.

Feminismen har varit på stark framfart i år. Det har pratats mer än på flera år om feministiska frågor. Frågorna har kommit närmare oss, blivit till verklighet. På samma gång har fienderna blivit fler och deras metoder allt brutalare. Vi står inför ett mycket kallt och smärtsamt slag. Hot och trakasserier med sexuella inslag har blivit vardagsmat för många unga tjejer och kvinnor i offentligheten och nätet. Vår främsta plattform är också vår största svaghet. För det är här våra fiender för sina gerillaattacker.

Har feminismen gått för långt undrade Belinda Olsson. Har livet vänts helt upp och ner. Jag tycker nog inte det. Den här hösten har kantats av det ena märkliga domen efter den andra. Kvinnor som uppenbart har varit utsatta har ändå varit tvungen att se sina förövare vandra iväg utan konsekvenser. Då ska man också komma ihåg att de utgör en mycket liten procent av alla våldtäkter. De ledde åtminstone till åtal. Många våldtäktsanmälningar gör inte ens det.

Gratulera mig inte idag. Det finns inget att fira. Ägna tid åt att se de försvunna människorna istället. Kvinnorna i världens glömda konflikter. Som världen ser ut just nu så är det farligare att vara kvinna än soldat. De allra flesta har förhoppningsvis valt att vara soldater, ingen har valt att födas som kvinna.

Sverige är ett bra land på många vis. Vi har kommit långt ifrån de allra mest grundläggande rättigheterna och behoven. Det ska vi komma ihåg, för det är bra. Dock ska vi passa oss för högmodet och stoltheten. Bara för att vi har kommit längre än de flesta länder betyder inte det att vi är klara. Vi får inte bli nöjda. Grunden vi står på är välmurad och gungar inte så lätt. Vi har råd att sträcka ut en hand till medsystrar och medmänniskor världen över. Det betyder inte att vi ska strunta i fortsättningen, ignorera den grund på vilken vi står. Den finns där tack vare andra människors uppoffringar. Det vore att förringa deras arbeta att inte vara beredda att uppoffra något själva.

Dagen vi inte borde behöva. Det var temat för ett år sedan. En dag som borde vara överflödig. Så gratulera mig inte. Hurra inte för kvinnan. Gör det inte till en fest, det är att hylla orättvisorna. Tag istället dig själv och folk omkring dig, gå ut på nutidens gator och torg - sociala medier - och gör kvinnorna den största tjänsten du kan. Anslut dig till deras kamp. För de fortsätter att vara kvinnor, även alla andra dagar om året.

Bortom prov och betyg

Resultaten i svensk skola sjunker och allmänkunnandet bland Sveriges elever och studenter är lågt. Pisa-studien som presenterades strax innan jul slog ner som bomb med det svenska bottenresultatet. Sedan dess har debatten vart i gång och många är de röster som har försökt hitta orsaken. Det är allt från stora klasser till låga lärarlöner. Vi jämför oss med toppländerna och försöker se vad vi borde göra annorlunda. Mitt i debatten är det en del av skolan som nästan verkar ha tappats bort. Vilken sorts skola vill vi ha?

Som skolan ser ut idag är den extrem resultatbaserad. Allt ska gå att mäta och det är bara den mätbara kunskapen som räknas. Resultatet blir att elevernas kunskap blir fragmenterad och kunskapens kvalitet blir eftersatt. Det är enbart förmågan att prestera på ett prov som blir viktigt istället för att bilda våra unga.

Ett av de länder som lyfts fram i PISA för sina höga resultat är Japan. Landet ligger i toppen av den internationella mätningen. Ofta framförs det att Japan har stora klasser och låga lärarlöner och ändå placerat sig högt bland OCED länderna. Det som är viktigt att komma ihåg i det här läget är att PISA enbart mäter resultat. Sådant som mental hälsa och bildande finns inte med alls. Japan placerar sig tillsammans med Sydkorea bland de länder som har högst procent av psykisk ohälsa bland ungdomar i världen. Många unga är pressade att prestera att när de väl kommer ut på arbetsmarknaden är de redan utbrända. Skolorna är segregerade efter kunskap och elevernas resultat påverkar skolans kvalitet. Även de japanska högsätena segregerar efter studenternas kunskap och resultat.

Är det den sortens skola vi vill ha i Sverige?

Klimatet kring våra skolungdomars kunskaper har hårdnat. Idag är de få som försvarar det livslånga lärandet. När eleverna enbart lär sig för att prestera på ett prov är det då förvånande att resultaten sjunker? Den faktiska kunskapen kommer bort. De mjuka värdena går förlorade. ”Skolan ska verka för levande kunskap” sade Albert Einstein.

Idag ligger mycket fokus på de matematiska färdigheterna. Det är förståeligt. Matematisk förmåga är lätt att mäta. Däremot missgynnar det eleverna. Dels de elever som har större lingvistisk förmåga och dels de elever som lägre lingvistisk förmåga. Eleverna får inte det stöd de behöver för att bli bättre på sina svaga områden. Vi försöker få barn och ungdomar att bygga kunskaper på grunder de inte har. Under skoltiden kan det fungera när hela systemet är uppbyggt kring ett fragmenterat och auktoritärt lärande. Självständighet och kreativitet går förlorat.

Skola och samhälle ägnar tid åt att mäta elevernas kunskaper i svenska, engelska och matematik istället för att ägna tid åt att lära dem att använda sina kunskaper. Att kunna många glossor och ha bra koll på engelsk grammatik ger inte automatiskt förmågan att tala engelska. Japan, som har topp resultat i PISA, har också ett folk med kraftigt bristande förmåga att använda det språk de ägnat år att lära sig reglerna för. Utan att någonsin lära sig att använda det.

Så vilken sorts skola vill vi ha i Sverige? En skola som enbart fokuserar på prov och betyg eller en skola som verkar för levande kunskaper? För att kunna besvara den frågan måste vi ha en debatt som inte enbart fokuserar på resultaten och mätbara kunskaper. Vi behöver en debatt som lyfter fram skolan uppdrag och slutgiltiga mål. Skolan måste få utrymme att tillvarata elevernas kreativitet och vilja till lärande. Eleverna måste få en chans att bli delaktiga i sitt eget lärande. Utöver eleverna själva skulle både samhälle och näringsliv tjäna i längden på en bildad befolkning med självständighet och förmåga att använda sina kunskaper. Så länge allt fokus stannar vid det mätbara kommer det inte finnas utrymme och möjlighet för unga att bygga den grund på vilken deras kunskaper ska växa. Det är trots allt svårt att bygga en grund på något som inte finns.

Så vackert att det är fult

En människa jag aldrig träffat eller vet hur hen ser ut skriver att hen inte har förtroende för sitt eget utseende. Jag, i all välmening, skriver att jag är övertygad om att människan är vacker. Människan blir glad. De andra som läser och skriver i samma forum anser att jag ger uttryck för kroppsfixering och menar att utseendet spelar ingen roll.

Forskning visar att fler och fler unga tjejer och killar har skev kroppsuppfattning och inte är nöjda med sitt utseende.

Annan forskning visar att man får självförtroende av att tycka om sig. Givetvis också sitt utseende.

Ordet vacker. När vi talar om ett föremål eller en upplevelse som vacker så ingår det i vår förståelse att vacker är en subjektiv upplevelse som inte nödvändigtvis måste delas med någon annan.

Men när vi talar om en människa, en person, då blir vacker synonymt med den rådande skönhetsnormen och går inte längre att uppfatta som subjektiv. Plötsligt blir det en objektiv iakttagelse av en annans kropp.

Så vad är problemet med att säga till en människa att hen är vacker? Och går det verkligen att säga att utseendet inte spelar någon roll? För uppenbarligen så gör det ju det. Även om vi inte bryr oss så där jättemycket så spelar det fortfarande en roll. Det är en del av vår identitet, vi kan aldrig frikoppla oss från det ansikte vi ser i spegeln. Däremot kan vi förändra vårt förhållande till det vi ser. Istället för att vara missnöjda och hata det vi ser kan vi lära oss att se vår egen skönhet. Att våga säga till oss själva att vi är vackra. Precis som vi är. Att våga säga till en annan människa att hen är vacker. Det skulle inte göra någon skada, bara vi lär oss att alla människor har sin egen skönhet. Att acceptera att en subjektiv upplevelse inte behöver delas med andra. Vår upplevelse består.

Finns det ett problem med ordet vacker? Ja, när vi låter det stå för en objektiv och normerande bild för vad som är skönhet. När att kalla någon för vacker blir detsamma som att bedöma denne utefter rådande skönhetsnormer istället för efter människans faktiska egenskaper.

 Spelar kroppen någon roll? Det klart att den gör. Vi lever i den och genom den. Vår kropp är en stor del av vårt jag. Det vi upplever genom kroppen utgör själva stommen för det vi kallar för våra liv. Kan vi då på fullt allvar säga att utseendet inte spelar någon roll? Är vårt utseende något annat än kroppen? Kan vi strunta i vårt utseende och ändå bry oss om våra kroppar?

Eller ligger problemet någon annanstans?

Vi polariserar oss. Sätter oss i olika läger där vi å ena sidan säger att utseendet spelar roll och å andra sidan säger att utseendet inte spelar någon roll. Där ena sidan är normerna och andra sidan är gränsöverskridandet. Norm, kropp och utseende blir samma sak.

Vår kamp mot kroppsfixeringen skapar i sig självt en kroppsfixering. En fixering skapad av förnekelse. Genom att förneka vår kropp, vårt utseende och vår kroppsliga identitet så skapar vi på samma gång en ännu större fixering vid det som är det motsatta.

Det blir sådant fokus att det blir fult att vara vacker.

Var borde fokus ligga på? Att förneka att kropp och utseende spelar någon roll? Att återerövra rätten till den subjektiva upplevelsen? Att istället för att förneka skönhet så borde vi vigda begreppet. Låta ordet vacker vara det som det ursprungligen är. Ett ord.

För tag i beaktande vad ordet "vacker" egentligen betyder. Det beskriver så mycket mer än något eller någon som är skön till det yttre. Det beskriver en hel upplevelse. Att något är vackert betyder att vi tilltalas av det vi ser, uppskattar det vi upplever och njuter av en samlad känsla av något som egentligen är för sammansatt för att beskrivas med ord. Så vi kallar det för vackert och alla förstår den subjektiva upplevelsen.

Fler och fler unga tjejer och killar är missnöjda med sitt utseende. De kommer inte lyssna på de som säger att utseendet inte spelar någon roll. De vet nämligen att det inte är sant. Däremot kanske vi kan få dem att lyssna om vi hjälper dem att se det finns mer än en sorts skönhet. Den skönhet som bara dem har.