Hur många är det egentligen som har funderat på vad äktenskapet egentligen innebär? Det är trots allt en institution som vi alla känner. I äktenskapet finns det ett löfte om varaktighet, utöver det juridiska, så innebär äktenskapet att vi lovar varandra trohet för resten av livet. Nu är inte livet alltid så enkelt, vilket antalet skilsmässor visar. Men låt oss bortse ifrån det för ett tag och titta mer på vilken betydelse det kan ha för en relation. En ren fundering om varande.
Låt oss tänka oss ett scenario med en man och en kvinna från en kultur som inte tillåter dem att ingå ett äktenskap. Deras status skiljer sig, de har olika religioner, familjerna är fiender eller lag som hindrar dem från att gifta sig. Vi tänker oss nog att de skulle kunna nöja sig med ett samboskap. Det är trots allt en samlevnadsform som är väldigt vanlig idag. Många har familj men är inte gifta. Det är bara det att så länge det inte föreligger några uppenbara förhinder så finns det inget som hindrar dessa par från att gifta sig. Men om det skulle finnas lagar som hindrar dem, lagar som säger att av den här och den här orsaken får ni inte gifta er, då tror jag att det skulle vara väldigt svårt för det här paret att hålla ihop. Ju mer motstånd det finns mot den egna relationen, desto viktigare blir det definitiva bandet.
I den kultur vi lever är det mycket lite som kan hindra en man och en kvinna att gifta sig med varandra. Motstånden som finns i lagen är vettiga och inte alls särskilt konstiga. Idag kan också två stycken av samma kön gifta sig. Jag funderar, vilken skillnad innebär det för dem här paren? Skillnaden mellan icke-heterosexuella och heterosexuella är inte längre så stor. Den äktenskapliga indoktrineringen har luckrats upp vilket gjort att många heterosexuella har slängt sig ut i den promiskuösa världen. Å andra sidan väljer många icke-heterosexuella par att bekräfta sin kärlek med ett bröllop. Om det finns någon statistik över det här vet jag inte, men det gör det säkert. Lagen har nämligen gjort det möjligt för många människor att ta det där nästa steget, bekräftelsen, beviset, samhörigheten.
Jag tror att par som inte kan ta det steget har svårare att hålla ihop än par som inte har den. Man pratar gärna om hur homosexuella är promiskuösa, jag tror det handlar om möjligheter och syn på sexualitet i stort. För inte alls så många år sedan var det fortfarande väldigt lösaktigt att festa och ha en massa olika partners. Idag har vi en annan syn på det här med sex. Det är inte längre lika förknippat med äktenskapet, eller ens med kärlek, vad man än vill tycka om den saken. Sex har blivit ett nöje som man inte ska förneka sig själv. Men det gör också äktenskapet till en desto större akt av kärlek, som inte längre har några hinder i vägen. Det är vettigt att det finns lag mot tvångsgifte, incest och månggifte. I min åsikt är det minst lika vettigt att sexuell läggning, och i utsträckningen, kön, inte spelar någon roll för att lova varandra trohet.
Kanske det är vår syn på äktenskapet som en fotklamp och en massa krav som gör att många idag inte anser att äktenskap är nödvändigt. Men det är viktigt att tänka på att samtidigt som äktenskapets betydelse luckrades upp fick också heterosexuella ett promiskuöst beteende medan icke-heterosexuella har valt att förhindra sitt egna promiskuösa beteende. Kanske det är mänskligt, kanske är det en reaktion på sekel av krav och instängdhet.
Det är i mina ögon väldigt intressant att icke-heterosexuella skyndar mot den institution som de heterosexuella överger. Det visar mycket tydligt hur viktigt det är att ha något konkret i sitt liv som knyter en till en annan människa. Är man oförmögen att ta det steget så kan jag tänka mig att det blir svårt att orka investera i en relation. Då är det enklare att bara hoppa vidare till nästa.
Jag tror inte det spelar någon roll vilken sexualitet man har, ser man inte bortom spänningen håller aldrig ett förhållande. Inte konstigt att många relationer tar slut efter ett par år. Man vill att spänningen ska finnas kvar längre. Äktenskapet ska trots allt inte vara ett mål i sig utan en resa tillsammans med en annan människa. Varför ska det privilegiet bara tillhöra en viss sorts människor?
