Yttrandefrihet! Så länge det inte gäller feminism...

Något som jag noterar mycket när jag "roar" mig med att läsa folks kommentarer på till exempel Aftonbladets hemsida är hur de allra flesta trycker på rätten att uttrycka sig. Detta kallas Yttrandefrihet. I Sverige har man rätt att äga en åsikt och uttrycka den. Det betyder inte att man får säga exakt vad man vill, om man säger något som kränker någon annan blir det till ett brott. Något som inte diskuteras lika sällan.

Den sortens artiklar, kolumner och diverse skriverier som blir som mest kommenterade är de som har den minsta likheten med feminism. Sedan om det är det artikeln handlar om eller inte är det ingen som bryr sig om. Uppenbarligen. De allra flesta som kommenterar har anti-feministiska åsikter, de få som inte har det drunknar och försvinner oftast i havet. De allra flesta som uttrycker anti-feministiska åsikter är män. Några enstaka kvinnor finns med bland kommentarerna och majoriteten av den minoriteten står på kvinnornas sida, den feministiska sidan. Några enstaka män vågar vända sig mot vågen och säga emot sina manliga kamrater.

Det vanligaste knepet är att förlöjliga debatten, påstå att den är onödig eller barnslig. Oftast är de inte så lite ohövliga. Något som gör framväxten av en vettig diskussion helt omöjlig. Därefter börjar många beskylla varandra för att bruka våld på yttrandefriheten. Vanligtvis artikelförfattaren eller kolumnisten. Ett fenomen som i sig är mycket intressant, eller snarare en åsikt.

Att ifrågasätta ett anti-feministiskt yttrande är att göra våld på yttrandefriheten. Att hindra någon från att uttrycka sin åsikt. Bara för att man inte håller med? Betyder inte det i sak att man hindrar någon från att uttrycka sin åsikt om någons anti-feministiska åsikter? Att ha frihet betyder att man är fri att göra vad man vill. Det betyder att man har rättigheter, men också skyldigheter. Yttrandefrihet innebär alltså att du får ha en åsikt och du får uttrycka den. Det innebär också att du måste acceptera om någon har en åsikt som går i stick och stäv med din. Att någon har rätt att ifrågasätta din åsikt med din egen.

I en vanlig diskussion skulle vi nog respektera detta faktum, men inte när det kommer till feministiska frågor. Feministiska frågor förminskas, de är konspirationer, ett hot mot yttrandefriheten. Med tanke på alla som uttrycker sina åsikter om feminism är det faktiskt rätt förvånande att påstå att man inte får ha anti-feministiska åsikter. De är ju de enda som syns. Nästan.

Om man har sagt någonting som andra tyckte var rätt dumt sagt, då måste man ju acceptera att de säger ifrån. Att de inte håller med. Annars hindrar man ju dem från att uttrycka sin åsikt. Även om det är feministiska åsikter. Sedan kan man ha en hel lång diskussion om vad som räknas som feministiska åsikter.

Att tycka att man och kvinnor ska ha samma rättigheter, samma skyldigheter, samma möjligheter och samma värde. Om det är det som är en feministisk åsikt. Då står jag bakom den vilken dag som helst, för det är ju faktiskt det feminism egentligen handlar trots allt!

Den manliga kroppens överhet

Jag har en liten ovana att varje dag gå in på Aftonbladets hemsida för att uppdatera mig om vad som händer i världen. Detta för att jag saknar dagstidning men vill ändå hålla koll på läget. En annan av mina ovanor är att kolla om artiklarna har kommentarsfält. Jag noterar vilka som har det och vilka som inte har det. Det i sig kan vara ganska så intressant ibland. Nu ska man inte ta de som kommenterar på allt för stort allvar. De tar redan sig själva på ganska rejält stort allvar, ingen orsak att hjälpa dem på vägen. Då och då bestämmer jag mig för att inflika i diskussionen, när jag bestämmer mig för att diskussionen blivit ointressant (dvs. inget nytt sägs och den andre bryr sig inte om att bemöta mina argument. Vanligaste orsaken!) slutar jag bry mig om lilla inlägg.

När jag nu klickade mig in på AB:s hemsida fanns det en artikel om en herre vid namn Brunnberg. Då jag inte är särskilt intresserad av kändisvärlden var han mig mer bekant som Vanheden i Jönssonligan. Denna herre hade haft en intervju i herrtidning Slitz där han uttalade sig om kvinnor inom annars typiska manliga yrken, hans åsikter var inte särskilt smickrande. Bland annat uttalade han sig om det tragiska häktesmordet från tidigare under det gångna året. Enligt honom var den stora boven i detta FEMINISMEN. Denna hemska ideologi som hindrar kvinnor från att vara kvinnor och tvingar dem att jobba istället för att stanna hemma med sina barn. Reaktionerna på detta uttal lät givetvis inte vänta på sig. Kändisvärlden vände sig emot herr Brunnberg och fågelkvittrade kanske inte allt för smickrande kommentarer, de flesta angående hans intelligens.

Att lägga krut vid en intervju gjord av en gubbe för ett magasin som serverar lättklädda damer till sina läsare på sina sidor låter inte som ett värdefullt använd tid. Det finns förståelse för brodern till offret för häktesmordet. Hans ilska är befogad och borde definitivt fått en bättre ursäkt. Att hans syster dog beror på dåliga rutiner, inte en ideologi.

För mig är detta dock inte det mest intressanta, för mig är det reaktionen på artiklarna som är i anslutning på AB. Mängder med kommentarer om kring detta uttalande som handlar om varför herr Brunnberg har rätt. Alla som säger något annat blir tilldelad politisk riktning vänster och överdrivet PK. Det bäddar kanske inte riktigt för det viktiga demokratiska samtal som vi i det här landet tycker är så viktigt. Med tanke på vilken plats dessa åsikter läggs ut, jag är inte förvånad. De flesta som verkligen bryr sig kommenterar inte  på AB. Om man verkligen bryr sig, då letar man snart rätt på ett annat forum.

Vad är det då som jag fann så intressant med dessa kommentarer. Jo, de var att deras innehåll var nästan likadant. Kommentarer om den manliga kroppens överhet över den kvinnliga. Om hur män biologiskt sätt är starkare än kvinnor.

Please! Som om det ens är ett argument! Biologi, släng dig i väggen. Idag som alltid är det livsstil som påverkar i första hand. Jag har god lungkapacitet, det gör inte mig till idrottare, bara för att jag rent biologiskt har förutsättningarna att bli det. Om kvinnor tränar och kämpar på så kan de bli lika starka som många män. Kvinnor som jobbar inom brandkåren tar exakt samma test som sina manliga kollegor, har samma krav. Längd har inte med saken att göra, du blir inte svagare ju kortare du är eller starkare ju längre du är. Om det hade det skulle även korta män vara svaga och långa kvinnor vara starka.

Om en man och kvinna tränar lika mycket är det sant att mannen kan ha lättare att bygga muskler än kvinnan men det är inget man kan ta som självklart. Andra saker påverkar lika mycket.

Då de flesta av dessa kommentarer på AB handlar om kvinnors kroppsliga underlägsenhet gentemot männen, särskilt i våldssituationer, kan det vara intressant att uppmärksamma dessa herrar på en sak. Styrka är inte allt!

Till exempel så finns det en japansk kampform som helt och hållet går ut på försvar. Allting går ut på försvar, faktum att ju mer styrka din motståndare använder desto lättare att skydda sig. Korthet kan vara en fördel mot en längre motståndare eftersom det kan orsaka att motståndaren förlorar balansen lättare.

Att skylla ett fruktansvärt våldsamt mord på feminismen är inte bara korkat, det är sorgligt. Att framhålla kvinnors och mäns kroppar som varandras motpoler är lite knäppt, i min åsikt. Gränsen mellan män och kvinnor är inte så tydlig från allra första början!

Att överhuvudtaget skylla på feminism, vänstern och alla politiskt korrekta förtar udden av de flesta argument. Om man tar det i fel ordning:

Idag är det politiskt korrekt att inte vara politiskt korrekt.

Det är fullt tillåtet att tillhöra vänstern och ändå ha en åsikt. Det är helt sant, jag lovar!

Underbart citat om feminism: Ung tjej: Jag är inte feminist. Äldre kvinna: Så du anser inte att män och kvinnor ska ha lika rättigheter? Ung tjej: Klart jag gör. Äldre kvinna: Då föreslår jag att du tar reda på definitionen av feminist.

//Mensmonstret

"Värt att vänta på!" Att sluta skämmas för sig själv?

Under veckan har jag läst två artiklar i Aftonbladet som på samma gång inte har något att göra med varandra samtidigt som de har allt att göra med varandra. Jag reagerade ganska starkt på båda artiklarna. Inte så mycket för deras innehåll utan för det samhälle de speglar. Den ena artikeln handlade om en flicka som hade genomgått en plastikoperation för att hon mobbades på grund av sitt utseende. Den andra artikeln handlade om ett gäng kristna ungdomsförbund gått samman och gett ut en folder som uppmanar unga att inte onanera. Ska nämna på en gång att jag själv är kristen och att detta därför inte är en kritik mot kristna och kristna samfund!

I den första artikeln så är det utseendet som är i fokus. En flicka har utstående öron och blir därför retad. Lösningen blir till sist en plastikoperation, denne betalas genom en fond. Opererande läkare uttalade sig att han inte utförde ingreppet därför att hon var mobbad utan därför att hon hade en missbildning. Nu inträffade detta i USA och man tänker kanske därför: "Typiskt amerikanare!"

Men se så icke, också i vårt värna Svearike utföras mängder av öronoperationer för att normalisera öron som äro utstående! Aftonbladet hade en av sina typiska frågor där läsarna får rösta på olika förslag. Ett av förslagen var att barn ska få operera öron om dem blir mobbade, det andra att man skulle få mobbarna att sluta mobba. Jag trodde att majoriteten självklart skulle välja att det andra alternativet. Få slut på mobbningen. Istället så var det en överväldigande majoritet som tyckte att plastikoperation var rätt väg att gå. Det är skrämmande. Inte nog med att man talar om för barnet att mobbarna har rätt, man talar om för mobbarna att de har rätt. Man talar om för barn att ens värde mäts i en yttre. Att om man inte faller inom det "normala" är man konstig och är skyldig att mobbas.

Jag tycker inte det är okej, jag tycker inte det är rätt sätt!

I den andra artikeln så var det som sagt ett gäng kristna ungdomsförbund som uppmanade ungdomar att vänta med sex och att inte onanera. Att inte springa iväg och ha sex så snart man fyller 15 är klokt, att inte ha för bråttom är klokt. Att uppmana folk att inte lära känna sig själva är inte klokt.

Tabut kring onani är inte nytt, det är mycket gammalt. Och fortfarande lika dumt, i mina ögon. Onani är ett av de bästa sätten att lära känna sin kropp och få självförtroende i en intim situation. Om du redan vet vad du tycker om och inte om är risken mindre att man gör illa sig själv. Givetvis är det som med allting annat att det är inte bra om saker går till överdrift, när det man gör blir viktigare än allting annat. Då pratar vi missbruk, det är ganska långt man måste gå för att något ska betraktas som missbruk. Att då och då ha kul med sig själv är inte missbruk och inte skadligt.

Det enda man uppnår när man uppmanar unga att inte ha sex är att få dem att skämmas för sina egna kroppars funktioner.

Dessa två artiklar har något mycket starkt gemensamt, de handlar om skam inför den egna kroppen. I det ena fallet hur kroppen ser ut, i det andra i hur kroppen fungerar. Det finns mängder med saker som är naturliga och som inte kommer att ändra på sig hur mycket man än försöker. Det som förändras är hur människor och samhälle ser på dessa saker.

Vårt samhälle som det ser ut i dag är mycket fokuserat på känslan skam.  Allting handlar om skam. Skam inför den egna kroppen, skam inför egna känslor, skam inför sina svagheter, skam inför sina styrkor.

Jantelagen - du ska inte tro att du är något.

Jag frågar mig själv: När ska vi sluta skämmas för oss själva? Kunna acceptera våra kroppar som de är, eller i ännu högre grad, få andra att acceptera våra kroppar som de är! Att inte känna skam inför våra känslor. Att kunna visa sina svagheter och att kunna känna stolthet för sina styrkor.

Vi kan inte leva med ständig känsla av skam och samtidigt må bra. Det ska inte behöva bli operation för att ens kropp inte accepteras av andra. Man ska inte behöva känna sig felaktig därför att man kan njuta av sin kropp.

Foldern som ungdomsförbunden satt ihop heter "Värt att vänta på!" Ja, vad då? Att vi ska sluta skämmas för oss själva?