"Bestsellern Mary Potter"

Det är ingen nyhet och ingen hemlighet att böcker och filmer med Manliga hjältar säljer i högre grad än vad historier med kvinnliga hjältar gör. Just nu på bio går den sista filmen om Harry Potter, det är över 10år sedan första boken kom ut och spred succé världen över. Människor i alla åldrar över hela jorden känner till Harry Potter. Jag minns hur jag läste om böckerna gång på gång när det fortfarande var nytt och hur de öppnade en värld av mystik för mig. Nu när jag efter några år läser om böckerna än en gång slår mig tanken om huruvida boken hade varit en lika stor hit som J.K. Rowling hade valt en kvinnlig karaktär som sin huvudperson och hjälte. Istället för den modiga och ofta dumdristige pojke som vi alla känner (älskar eller hatar) hade det kanske varit en modig och ofta dumdristig flicka. Om vi tar och förmodar att historien i övrigt är oförändrad, utom ändringen att Harry Potter skulle ha varit en Mary Potter (eller Harriet vad man nu vill), skulle det verkligen blivit en så stor hit. Istället för en känslosam (förhållandevis) framåt pojke skulle vi kanske ha möts av en pojkflicka som skulle utmana allting omkring henne.

Jag betvivlar att framgången hade varit lika stor, även om detaljerna i historien anpassat sig till en hjältinna istället för hjälte, det skulle ha varit svårt för publiken att acceptera en sådan karaktär. Kvinnliga karaktärer rör sig helt enkelt inom det området. Världen som J.K. Rowling skapade är fantasifull och fylld med snygga detaljer. Och extremt traditionsbunden och konservativ. Den enda kvinnliga karaktären med ordentligt utrymme är Hermione Granger och framställs som en ofrånkomlig plugghäst och besserwisser. Så som det är typiskt i berättelser flankeras hon ofrånkomligen av två manliga karaktärer, båda mer framträdande än hon. Trots att hon flera gånger räddar situationen med sin kunskap suckar och stönar hennes vänner åt hennes kunskapsiver. Detta är något som också är väldigt typiskt.

För att lämna Harry Potter en stund och fundera på flera andra välkända historier. Till exempel en som lätt kan konkurrera med mr.Potter. Nämligen "Sagan om Ringen". I berättelsen figurerar det ytterst få kvinnor och ingen i sällskapet som för ringen till Mordor är kvinnor. De som finns spelar en tillbakadragen roll som mest verkar finnas för att få de manliga karaktärerna att framträda tydligare. I Matrix, för den som föredrar sådant, finns det bara en framträdande kvinnlig karaktär bland de som kämpar på den goda sidan. Har kvinnor en mer utpräglad roll i berättelser är de ofta onda och ska förgöras.

Fantasy är för mig en form av historier som släpper alla former fria. Personligen tycker jag om att beskriva starka och självständiga kvinnor, lika roligt är det att läsa om dem. Framåtdrivande och framträdande kvinnor som liksom sina manliga likar kämpar för det dem tycker är rätt. Att ha en kvinna som främsta huvudkaraktär är dock ofta ett bra sätt att få sin berättelse slaktad.

Så för att återvända till vår allas Potter för avslutningen. Jag betvivlar, förmodligen med god orsak, att böckerna skulle blivit än sådan hit om de hade handlat om Mary istället för Harry. Då skulle kanske aldrig sett dagens ljus eller stå och samla damm tillsammans med en massa andra spännande titlar vars enda fel är att en huvudkaraktären är kvinnlig.

En gåva är ingen rättighet!

Barn. Dessa mycket små människor som alltid kommer att finnas omkring oss. De allra flesta får någon gång under sitt liv barn. Vare sig vi hatar barn eller älskar dem kan vi inte bortse ifrån dem. Jag tänker inte diskutera huruvida det är naturligt att hata eller älska barn. Istället tänker jag diskutera hur vi ser på fenomenet att få barn. I vårat västerländska samhälle verkar det som de flesta anser att det är varje människas rätt kunna skaffa barn. Just det Skaffa barn, som om det vore en bil eller ett hus man skaffade. Läste nyligen i Aftonbladet om den kände pappan som blev gravid eftersom han innan han blev hade varit en hon och när hon blev han beslöt att behålla sina reproducerande organ. Han tyckte att den svenska lagstiftningen som kräver att personer som byter kön steriliseras är absurd och bryter mot de mänskliga rättigheterna. Eftersom dessa personer inte längre hade förmågan att få barn, vilket skulle vara en mänsklig rättighet...

Nu får vi ta i handbromsen lite. Jag struntar fullkomligt i huruvida de som byter kön steriliseras eller inte, det är något som borde vara upp till dem sedan är diskussionen slut. Det jag frågar mig är sedan NÄR skulle det vara en mänsklig rättighet att få barn? Säkerligen finns det massor av människor som vill ha barn men har svårt att få det men det är ingen rättighet! Det handlar inte bara om de som byter kön, det handlar också om att folk har fått idén att de absolut måste få ett eget barn. Jag tycker det är absurt hur vi kan reducera barn till något så oväsentligt. Vi vill skaffa barn, säger folk. Vadå skaffa? Det är inget inköp eller investering som görs. Ett barn är den yttersta av gåvor, ett eget litet mirakel. Jag kan acceptera att man pratar om att Få barn. Det innehåller det där speciella i att ett barn föds.

Barn är ingen rättighet, har aldrig varit en rättighet och kommer aldrig bli det! Hur kan det vara alla människors rättighet att skaffa barn? Det är ett mycket dåligt argument för att få det man vill ha. Då är det ärligare att säga: "Vi ville ha barn så vi gjorde allt vi kunde för att få barn."fast det är ju ärligare att säga att man ville ha barn så mycket att man gjorde allt för att skaffa ett, eller fler.

Det handlar inte om att lägga sig i människors liv, det handlar om att hitta perspektiv. Dessa barn är förhoppningsvis älskade oerhört mycket. Men de har inte kommit till genom att deras föräldrar haft rätten att skaffa dem. Utan de har fötts för att deras föräldrar har haft lyckan att få dem!

Menspengar och blodiga idéer.

Som det ser ut i dagens samhälle tjänar männen genomsnitt högre än kvinnor för likvärdigt arbete och säkerligen i vissa fall där kvinnorna jobbar mer. Socialbidrag, bostadsbidrag och studiebidrag är lika till män och kvinnor. Där är det andra variabler som spelar in. Det låter väl jämställt och bra, utöver en sak. Kvinnor har en utgift en man aldrig behöver ta personlig hänsyn till. Män får nämligen aldrig mens! De flesta kvinnor får mens, om de inte tar p-piller eller motsvarande, fast då får man mens i alla fall, ibland. Om man inte har kommit förbi klimakteriet finns det ofta allvarligare medicinska orsaker till att man inte har mens.

Det kostar att ha mens. Bindor eller tamponger, värktabletter och toapapper. På bara ett år blir det säkert ett par hundralappar. Har man mycket mens blir det ännu mer. P-piller är inte grattis och kanske inte alltid aktuellt heller. Kraftiga värkar orsakar ibland tung medicinering med receptbelagda läkemedel. Det kostar också. Alltså borde kvinnliga studenter få mer i bidrag än sina manliga medstuderande då de uppenbart har fler utgifter. Har man en mens som krånglar blir det läkarbesök och om det fortsätter krångla blir det ännu fler besök. Mensen är dessutom känslig, stora och små förändringar i livet kan slå menscykeln helt ur spel. Vissa läkemedel kan också orsaka att cykeln rubbas.

Trots att åtminstone halva Sveriges befolkning (för att inte tala om världen) är kvinnor finns det ett enorm tabu om att tala om mens. Det ska döljas, man ska inte prata om det, man ska vara så diskret som möjligt. Egentligen; varför då? De finns få kroppsliga funktioner som är naturligare, och ibland det vidrigaste. Fast jag erkänner att inte ens jag vill diskutera hur min mens ser ut vid matbordet under frukost, lunch eller middag. Ändå skulle det nog vara en väldig befrielse att diskutera det, alla aspekter. Det finns inte någon kvinna som saknar erfarenheter av det. Vi kan inte bestämma oss för att strunta i att det kommer blod och annat läbbigt ut ur kroppen varje månad. När man ska skriva tenta på högskola eller universitet blir man vänligt informerad om vad som är tillåtet att ha framme. Mer än en gång har jag tänkt hur man skulle göra om man har mens och behovet av att byta binda under tentamenstiden finns. Kanske har man en liten necessär där bindorna (eller tampongerna) finns.

Inte för att jag tror att man skulle neka en kvinnlig student att ha tillgång till sina bindor, lika lite som man skulle neka någon tillgång till nödvändigt medicin. Det är bara det faktum att det inte ens nämns i instruktionerna som läses innan tentan börjar. Enkla saker faktiskt.

"Endast tillåtna medel får ligga framme, samt mediciner och förpackningar med sanitärt innehåll." och ha överseende med den där lilla necessären. För det går faktiskt kvinnor med behov på våra högsäten.

Slutkommentar:

Att hitta bindor man trivs med kan vara ett äventyr ibland. Tamponger och trosskydd kan nog också vara svåra att hitta rätt sort bland. Det är en djungel. Affären ger inte obetydlig plats till sådana här saker. Även om de ofta ligger lite undangömt där man inte ser dem på en gång eftersom de skulle kunna väcka anstöt hos den halvan av befolkningen som vanligtvis bara kommer kontakt med dylika varor när de köps till respektive, systrar eller döttrar (och kanske andra bekanta som saknar snopp).

De värsta bindor jag minns var de min käre far köpte, tjocka, klumpiga eländen. Gränsen till blöja kändes inte lång. Långa och stora bindor känns också som blöja även om de är tunna men de där tjocka sakerna var bara vidriga! Monsterbindor. De köptes aldrig igen och sedan dess är det bara deras tunna kusiner som gäller.

Mens är faktiskt det som alla kvinnor över hela klotet har gemensamt, vare sig ålder, hudfärg, etnicitet eller sexualitet, så förhåller vi oss alla till detta kladdiga elände som drabbar oss titt som tätt.

Vässade ord

Ord är farliga. De talar om vilka vi är, hur vår omgivning ser ut och hur vi borde förhålla oss till den. Ord är i högsta grad ett vapen. Det vittnar trakasserier runt om i samhället om, ord kan göra fruktansvärt ont. Utan att vi egentligen är medvetna om på vilket sätt vissa ord påverkar vår syn på oss själva och andra. Genom ord avgränsas vårt tolkningsutrymme vilket förminskar oss som människor, vilket får oss att förminska andra. Orden Man/Kvinna rymmer en mängd olika underliggande innebörder vilka inte är synonyma med orden men likväl kopplas till Man/Kvinna lika starkt som vår uppfattning om vilken färg som är korrekt att kalla röd. Färger innehåller dock, till skillnad från Man/Kvinna, en mängd nyanser som flyttar gränsen för vad som går att kalla rött. Vi ger det nya namn och nya beteckningar när nyansen svävar allt för långt utanför vår ursprungliga uppfattning om vad det innebär att något är rött.

Ord som i min mening väldigt skarpt avgränsar vad som är korrekt och vad som inte är det, är synen på homo-, bi- och assexualitet som avvikande. I grunden så talar vi om avvikande sexualitet. Någon som inte ligger i linje med normen. Eftersom vi använder uttrycket avvikande talar om från första början att det är något felaktigt och ska betraktas som något skilt från det normala. Att vara bi- eller assexuell skiljer ännu högre grad från normen än homosexualitet, man är mer avvikande i båda fallen.

Att tala om en person som öppet erkänner en annorlunda sexualitet är att tala om en person som "kommit ut". Processen att "komma ut" kan inberäknas i behovet av personligt erkännande inför sig själv. En process som i vissa sammanhang säkerligen kan vara stressande och jobbigt. Saknar man någonstans att vända sig blir det nog ännu jobbigare. Genom att tala om processen som att komma ut, talar man också om att det är något som har varit gömt, något som egentligen borde varit gömt, instängt, men nu har "kommit ut". Smitit ut genom det fintrådiga nät vi vävt åt oss själva.

Jag vill inte tala om avvikande sexualiteter. Jag vill inte heller tala om att "komma ut". Istället vill jag slå ett slag för uttrycket icke-heterosexuell och att komma till insikt och delge den. För att börja i fel ända, den som inser att det har en icke-heterosexuell sexualitet, har då kommit till insikt och väljer att delge detta till utvalda personer och lever i enlighet med sin egen insikt.

Om jag säger icke-heterosexuell istället för avvikande sexualiteter har jag mycket medvetet påpekat att det finns något sådant som heterosexuell. En definition krävs, definitionen skapar diskussion, normen uppmärksammas och kan utifrån det förändras. Man talar inte längre om något som är fel, eller avvikande synonymt, istället talar man om att man tycker att det finns andra sexualiteter jämsides den vanligaste. Fortfarande ovanligt men inte längre fel.

Dagens strukna ord:

• avvikande sexualitet
• komma ut

Bitchigt ojämställt

Det värsta jag vet kan hända när jag diskuterar jämställdhet är hur diskussionen stannar på bil- och barbienivå, på diska- och byta däcknivå. Vad är det som är så fruktansvärt provocerande att inte tycka det är okej att tjejen/sambon/hustrun tar hand om mat, disk och städning. Att inte tycka det är okej att killen/sambon/maken fixar bilen, byter däck eller klipper gräsmattan.

Missförstå mig rätt. Om det finns någon som faktiskt tycker att det allt det här är roligt, ja då får de väl ta och tycka det då. Men kom igen? Vad är det egentligen man försöker få sagt? Hur många gånger har man inte hört orden:
"Min man tar hand om bilen och klipper gräs och så. För det är han bättre på än vad jag är också tycker jag att det är tråkigt. Då är det ju bättre att jag tar hand om allting annat så blir det rättvist."

Rättvist.
Rättvist?
Hur rättvist då?

Hur ofta behöver man fixa bilen? Hur ofta behöver gräsmattan klippas? Hur ofta överhuvudtaget måste man hålla på och fixa saker?
Hur många går inte till verkstad när bilen går sönder? Och om det är däckbyte så behövs det oftast bara två gånger per år om man inte akut behöver nya däck för de gamla är utslitna.

Klippa gräsmattan, ja hur ofta då? Så vitt jag vet har vi vinter större delen av året, och en massa människor bor i lägenhet. Var är gräsmattan då?

Allt det där andra då? Städa, hur ofta måste man göra det. Laga mat. När man lagar mat blir det disk, disk måste diskas. Och du måste äta mat varje dag. Då blir det disk varje dag! Det skulle förvåna mig om halva Sveriges befolkning helt allvarligt skulle säga att det är roligt att diska och städa.

Nu kommer den där punkten då folk börjar argumentera om att folk måste väl få göra hur dem vill. Att man inte kan tvinga någon att göra på något annat vis. Förresten så om alla är nöjda så är det väl inget fel med det?

Jag får lust ibland att skrika ut NI ÄR GRUNDLURADE!!! Men då blir jag en äckelfeminist som bara vill att männen ska gå och dränka sig. FEL.

Mig gör det detsamma vem som gör vad i hemmet. För mig handlar det om att göra lika mycket. Att det ska vara lika självklart för båda att ta ansvar för hemmets små detaljer. Men det är fortfarande jämställdhet på en liten skala. Jag hurrar för alla underbara människor som uppnått jämställdhet hemma. Men inte för dem som bara tror det och skulle kunna upptäcka om någon kollade på dem att så jämställt, det var det ju inte.

Varför ska debatten alltid handla om de små, individuella förändringarna? Varför handlar diskussionen om att flickor ska kunna leka med bilar och killar med dockor? Om vilka kläder ett barn ska kunna sätta på sig utan att det blir fel. Varför blir det alltid så irriterat så snart man pratar om att man vill förändra de förutsättningar som gör att man överhuvudtaget diskuterar huruvida det är okej för killar att leka med dockor och bära kjol? De förutsättningar som gör att flickor lär sig att inte ta för sig!

Världens mest jämställda land? Jag skulle säga att vi är bitchigt ojämställda!