Va, kan man kränka kristna?

I samband med årets julkalender gick en katolsk präst ut och klandrade SVT för att det förekommer ett moment där barnen gör Anden i glaset. Visst gick han lite till överdrift när han kallade SVT för ondskans hantlangare men kritiken i sig var befogad. Det är väldigt lätt att bara se leken och glömma bort vilka krafter som ligger bakom!

Inte helt oväntat fick artikeln på Aftonbladet en rätt stor mängd med kommentarer av folk som förlöjligade och fnyste åt prästen. Idag (7/12 1012) stod det att julkalendern anmälts till Granskningsnämnden sju gånger sedan den började sändas förra veckan. Orsaken ska vara att föräldrarna tycker att det är en inkörsport till det ockulta.

För den som var barn när Mysteriet på Greveholm sändes första gången kan nog julkalendern vara lite extra spännande för att man på ett ungefär kommer ihåg vad som hände. Så man sitter lite spänn för vad som ska hända. Skrattar lite åt blinkningarna till den förra kalendern som går barnen förbi. Jag skulle inte kalla serien inkörsporten till det ockulta men jag reagerar på hur man framställer reaktionerna.

Både i artiklarna och i en krönika framställs oron som prästen och föräldrarna uttryckt som någonting löjeväckande. Kommentarerna är fyllda av nedsättande kommentarer om kristna och om katoliker. Kommentarer om kristendom som kannibalism, en syftning på nattvarden som delar ut Kristi kropp och blod. Metaforiskt! Krönikan av en annars rätt skarp krönikör har ett tonfall som antyder att en person som tror på jungfrufödsel (Jungfru Maria, enda jungfrufödseln i hela bibeln) och att människor kan gå vattnet (Jesus gjorde det och Petrus gjorde det) inte har rätt att uttala sig om ockultism. Som om det gick att likställa dem.

Det jag reagerar på mest är nog att när det gäller kommentarer om kristna så gäller inte vanlig hövlighet längre. Aftonbladets regler om god ton sätts helt ur spel, kränkande och respektlösa kommentarer får florera fritt. Att kommentera utifrån att man är kristen är ett bra sätt att bli förlöjligad. Infantiliserad. Det är inte okej. Vi har exakt samma rättigheter som andra religiösa. Skillnaden är att vår tro är en religion som funnit mycket länge och genomsyrar fortfarande stora delar av vårt samhälle. Även om många glömmer bort det. Nästan alla våra högtider är kristna högtider men det struntar folk i.

Som det ser ut i dag är det okej att uttala sig nedsättande och kränkande om kristna. Ibland verkar det till och med som om man uppmanar till det. När man skriver om prästen har man bett manusförfattaren att kommentera. Han tycker att det är synd att folk reagerar och tycker att det är överdrivet. Varav han säger att han bara tror på sånt som är vetenskapligt bevisat. Det är det många som gör. Gör en dikotomi av tro och vetenskap.

Vetenskapen i sig är mycket relativ, vad som är sant är i ständig förändring. Det man för 30år sedan sa är omöjligt är mer än möjligt idag. Vad som är sant idag kanske var lögn igår och blir lögn imorgon. Vetenskapen kan dessutom inte mäta allting. Man kan inte mäta människors känslor, det finns inga medel för att ta reda på om en människa älskar mer eller mindre, hatar mer eller mindre. Ändå så tror vi övertygat på känslorna. Det finns inga atomer med rättvisa och medkänsla, ändå vet vi att det finns. Människor tror!

Det är nog ingen kristen som skulle försöka anmäla en kommentar för hets mot folkgrupp eller kränkning/diskriminering på grund av sin tro. Eftersom det är något vi som kristna förväntas ta! Det är som att folk inte fattar att dem sårar och kränker. Som det ser ut idag kan inte kristna kränkas, därför att vi tillhör en religion som ständigt ska ifrågasättas. Det är som att någon förvånat frågar: 

"Va, kan man kränka kristna?"

Om klimatet...

På tal om en artikel på aftonbladet (klicka här för att se artikeln)

Nu är det så att forskare går ut och säger att de hade fel, åt fel håll. Vattnet stiger SNABBARE än vad de hade trott. Ändå är det så få som förstår att vår ringer i varningsklockan. Man har för sjutton lagt ut miljarder på att hitta en liten partikel som ingen var säker på att den faktiskt fanns. Nu har man hittat den och ingen tvivlar på att den är hittad. Man lägger ner massor av pengar på att forska om rymden och ingen tvivlar på vad dem hittar. Så VARFÖR är det så svårt att tro på klimatforskarna? Vad har de som rymdforskarna inte har utom mindre pengar? Tror ni tvivlare inte att de måste ha belägg för sina påståenden? Årtionden av mätningar och iakttagelser har ingen som helst betydelse för er? Forsknings främsta regel, att all forskning måste gå att upprepa och få liknande resultat, tror ni inte att den också gäller klimatforskningen? Det finns de som ägnar sina liv åt att studera förändringarna i klimatet. Varför skulle de påstå något som inte är sant? De är förmodligen väl medvetna om de naturliga variationerna av klimatet som vart över tiotusentals år. Orsaken till att de reagerar är troligen därför att deras resultat överstiger det som den naturliga variationen skulle åstadkomma.
Om din bil är trasig tar du reda på varför, vare sig du har påverkar det eller inte. Har du påverkat så försöker du ändra dig så bilen inte går sönder igen.
Så VARFÖR? Varför är det så svårt att tro på klimatforskarna? De är vår världs bilmekaniker som försöker tala om för oss att vi orsakar vår bil att gå sönder!

Begränsad intelligens

Jan Björklund, Sveriges skolminister är i hetluften igen efter att ha tillkännagivit att han tycker att barn ska få betyg i skolan från åk 4. Jag sticker inte under en stol med att jag faktiskt inte tycker särskilt mycket om Jan Björklund. Jag tycker att han har fått en idé som han sedan tvingat på resten av Sveriges befolkning, särskilt de som har svårast att säga något om de förändringar som drabbar dem. Nämligen barn och ungdomar. Att många forskare säger emot herr Björklund är en helt annan fråga. En annan sak som vår skolminister kläckt ur sig är att han vill att Sverige ska få fler nobelpristagare. Det är målet med hans skola, sålla bort de som inte kan bli nobelpristagare och främja dem som kan det.

Problemet med den inställningen är att intelligens inte kan mätas på ett enkelt och smidigt sätt. Det finns ett enormt spektra som säger huruvida en människa är intelligent eller inte. Tyvärr är det vanligaste sättet att mäta intelligens är genom att mäta en persons matematiska förmåga. Vilket är olyckligt eftersom människor är bra på olika saker och har lätt för olika saker. De som saknar god matematisk förmåga kanske är bättre på språk och kommunikativ intelligens. De finns de som har en kreativ intelligens. Men när man prioriterar de matematiska ämnena underkänner man alla andra sorters intelligens. Det är lite som att att säga att vänsterhänta är inte lika smarta som högerhänta. Förr sågs ju vänsterhänta som efterblivna, det säger vi inte längre idag

Björklund är inte den enda som begränsar intelligensen till att gälla matematisk förmåga. Mensa, organisationen för genier, prioriterar också matematisk förmåga genom att mäta en persons logiska förmåga. En persons matematiska logik. Logik handlar ju egentligen om att att ta olika faktorer och lägga ihop dem och få fram ett sammanhang. Att kunna se sammanhanget. Vad sammanhanget består av är en helt annan sak.

Det är absolut inget fel på att vara en person som har en stark matematisk förmåga men att bara prioritera dem är fel! Det begränsar vår uppfattning om intelligens. Ett test som mäter ett bredare spektra av en människas intelligens är rättvisare.

Det är givetvis bra att uppmärksamma viktiga upptäckter och jag har inget emot nobelpriset (inte mycket i alla fall med det har andra orsaker). Något som jag efterfrågar är uppmärksamheten annan forskning INTE får. Prioritering av fler än bara EN sorts intelligens.

För vad tjänar vi egentligen på att begränsa begreppet intelligens? Det är ju bara begränsat intelligent!

Legitim forskning

Under den nuvarande veckan tillkännages årets vinnare av Nobelpriset. Fem priser, majoriteten av dessa pristagare kommer förmodligen vara män. Det brukar vara så, om en kvinna dyker upp som vinnare är det antingen litteraturpriset eller fredspriset. Några få kvinnor har haft äran att ta emot ett nobelpris, de finns men är som sagt få.

Under sommaren så lyckades till sist forskare på CERN bevisa att den så kallade Higgs partikeln existerar. Det är säkert en helt fantastisk upptäckt men jag har lite svårt att smälta att man har lagt upp över 60 miljarder kronor bara för att ta reda på om en teori stämmer. Förmodligen beror det på att jag saknar ordentlig förståelse för allt som inberäknar mer komplicerad matematik än en första grads ekvation. Det hindrar mig inte från att respektera de människor som brinner för den sortens forskning. Jag kan ifrågasätta det faktum att man har lagt ut 60 miljarder på för mig tillsynes oanvändbar forskning. Mina prioriteringar ligger väl snarare åt att satsa pengar på alternativa energikällor och hållbar utveckling. Men det är jag.

Det som verkligen är intressant i den här frågan är att jag bara veckan innan hamnade i en diskussion där vetenskapliga undersökningar fick sin legitimitet ifrågasatt. Inte bara undersökningarna, hela disciplinen bakom undersökningarna ifrågasattes och fick en helt igenom politisk stämpel. Detta handlade nu då om det genusvetenskapliga fältet. Ett fält som väcker många känslor och reaktioner. Trots att jag blev uppmanad att visa på vetenskapliga artiklar som stöd för min argumentation så fick jag till svar att de saknade vetenskaplig legitimation (inte direkt citat, min tolkning). Undersökningarna sopades under mattan. De var inte värda något eftersom det är "feministisk" forskning.

Detta är inget nytt, den genusvetenskapliga forskningen existerar i en diskurs som anser den överflödig, onödig och ofrånkomligen politisk. Jag har bland annat vart med om att genusvetenskap kallas för genusideologi. Kallar man sig själv för feminist eller genusvetare måste man genast kämpa mycket hårdare för att ge sina argument kraft. Till sist kan man hamna i läget där man slutat argumentera en fråga för att istället argumentera om sina åsikters värde.

Det är dock inte det intressanta i den här frågan. Trots att jag inte förstår vikten och innehållet mycket fysisk forskning så betyder inte det att jag ifrågasätter dess legitimitet. Jag skulle aldrig, särskilt inte som mer än lekman, komma och ifrågasätta resultatet av dess forskning. Bara för att jag inte tycker om fysik och liknande forskning skulle jag aldrig komma och säga att det var fel på den.

Så hur kan man göra det med annan forskning? All forskning följer vissa regler. Någon annan ska kunna plocka upp samma forskning, följa vissa regler och få samma eller liknande resultat. Den som genomför forskning måste dokumentera exakt allt som påverkar forskning åt det ena eller andra hållet. Sedan finns det olika åsikter om huruvida forskning kan vara objektiv eller subjektiv. Allt beroende på om man betraktar det man undersöker som objektivt eller subjektivt. Detta är särskilt sant när man kommer till forskning om människor.

Så varför har genusvetenskap så svårt att vinna legitimitet? Varför tar sig lekmän rätten att ifrågasatta resultaten av genusvetenskaplig forskning bara för att de inte håller med om resultaten?

Jag har inget svar. Man får, och ofta bör, ha en åsikt om saker. Det är helt okej att tycka och tänka om olika saker. Fullt lagligt, fullt tillåtet, så länge man tar konsekvenserna också. Men att ifrågasätta kvalitén och legitimiteten på forskning på grund av vem det är som genomfört den. På grund av vilken politisk ståndpunkt intagit.

En rasist skulle rent konkret kunna få nobelpriset, så länge denna har gjort relevant och framgångsrik forskning. Ingen skulle ifrågasätta legitimiteten i hens forskning. Såvida det inte blir bevisat att det var en annan persons forskning.

Att genusvetenskap får problem kan bero på att forskningsgrenen i högre grad än andra forskningar erkänner sin politiska färgning. Det gör inte att forskningen tappar i värde men den tappar den neutralitet som de flesta anser ska genomsyra forskning. Det kan i sig bli en motsägelse när de finns de som anser att det inte finns något sånt som neutral forskning. Trots allt är det politiker som bestämmer vilka områden som forskningen ska rikta in sig på. Samtiden avgör vad som är viktig och värdefull forskning. Men för en akademisk disciplin att tappa i värde på grund av sitt ibland politiska innehåll är ändå lite konstigt.

All sorts makt borde gå att ifrågasätta, även den sort vi först inte ser. Det är inte bara genusvetenskapen som drabbas av problem med att nå legitimitet. Hela det samhällsvetenskapliga fältet har svårt att vinna legitimation på grund av att naturvetenskapliga metoder inte används i lika hög grad. Där är genusvetenskapen ett av de mest utsatta, mycket på grund av sin inte sällan feministiska bakgrund. Vilket inte är så konstigt, man söker sig till det man är intresserad av och brinner för. Således är det inte underligt att det är många kvinnor som söker sig till ett fält som behandlar frågor som berör kvinnor. Det är heller inte underligt att många dem ser sig som feminister.

De konstintresserade läser kanske till konstvetare. Bokälskare läser kanske till litteraturvetare. Och de som vill förstå hur världen är uppbyggd blir fysiker.

Att ifrågasätta legitimiteten av ett visst forskningsfält ter sig därför rätt underlig i mina ögon. Eller?

Yttrandefrihet! Så länge det inte gäller feminism...

Något som jag noterar mycket när jag "roar" mig med att läsa folks kommentarer på till exempel Aftonbladets hemsida är hur de allra flesta trycker på rätten att uttrycka sig. Detta kallas Yttrandefrihet. I Sverige har man rätt att äga en åsikt och uttrycka den. Det betyder inte att man får säga exakt vad man vill, om man säger något som kränker någon annan blir det till ett brott. Något som inte diskuteras lika sällan.

Den sortens artiklar, kolumner och diverse skriverier som blir som mest kommenterade är de som har den minsta likheten med feminism. Sedan om det är det artikeln handlar om eller inte är det ingen som bryr sig om. Uppenbarligen. De allra flesta som kommenterar har anti-feministiska åsikter, de få som inte har det drunknar och försvinner oftast i havet. De allra flesta som uttrycker anti-feministiska åsikter är män. Några enstaka kvinnor finns med bland kommentarerna och majoriteten av den minoriteten står på kvinnornas sida, den feministiska sidan. Några enstaka män vågar vända sig mot vågen och säga emot sina manliga kamrater.

Det vanligaste knepet är att förlöjliga debatten, påstå att den är onödig eller barnslig. Oftast är de inte så lite ohövliga. Något som gör framväxten av en vettig diskussion helt omöjlig. Därefter börjar många beskylla varandra för att bruka våld på yttrandefriheten. Vanligtvis artikelförfattaren eller kolumnisten. Ett fenomen som i sig är mycket intressant, eller snarare en åsikt.

Att ifrågasätta ett anti-feministiskt yttrande är att göra våld på yttrandefriheten. Att hindra någon från att uttrycka sin åsikt. Bara för att man inte håller med? Betyder inte det i sak att man hindrar någon från att uttrycka sin åsikt om någons anti-feministiska åsikter? Att ha frihet betyder att man är fri att göra vad man vill. Det betyder att man har rättigheter, men också skyldigheter. Yttrandefrihet innebär alltså att du får ha en åsikt och du får uttrycka den. Det innebär också att du måste acceptera om någon har en åsikt som går i stick och stäv med din. Att någon har rätt att ifrågasätta din åsikt med din egen.

I en vanlig diskussion skulle vi nog respektera detta faktum, men inte när det kommer till feministiska frågor. Feministiska frågor förminskas, de är konspirationer, ett hot mot yttrandefriheten. Med tanke på alla som uttrycker sina åsikter om feminism är det faktiskt rätt förvånande att påstå att man inte får ha anti-feministiska åsikter. De är ju de enda som syns. Nästan.

Om man har sagt någonting som andra tyckte var rätt dumt sagt, då måste man ju acceptera att de säger ifrån. Att de inte håller med. Annars hindrar man ju dem från att uttrycka sin åsikt. Även om det är feministiska åsikter. Sedan kan man ha en hel lång diskussion om vad som räknas som feministiska åsikter.

Att tycka att man och kvinnor ska ha samma rättigheter, samma skyldigheter, samma möjligheter och samma värde. Om det är det som är en feministisk åsikt. Då står jag bakom den vilken dag som helst, för det är ju faktiskt det feminism egentligen handlar trots allt!

Den manliga kroppens överhet

Jag har en liten ovana att varje dag gå in på Aftonbladets hemsida för att uppdatera mig om vad som händer i världen. Detta för att jag saknar dagstidning men vill ändå hålla koll på läget. En annan av mina ovanor är att kolla om artiklarna har kommentarsfält. Jag noterar vilka som har det och vilka som inte har det. Det i sig kan vara ganska så intressant ibland. Nu ska man inte ta de som kommenterar på allt för stort allvar. De tar redan sig själva på ganska rejält stort allvar, ingen orsak att hjälpa dem på vägen. Då och då bestämmer jag mig för att inflika i diskussionen, när jag bestämmer mig för att diskussionen blivit ointressant (dvs. inget nytt sägs och den andre bryr sig inte om att bemöta mina argument. Vanligaste orsaken!) slutar jag bry mig om lilla inlägg.

När jag nu klickade mig in på AB:s hemsida fanns det en artikel om en herre vid namn Brunnberg. Då jag inte är särskilt intresserad av kändisvärlden var han mig mer bekant som Vanheden i Jönssonligan. Denna herre hade haft en intervju i herrtidning Slitz där han uttalade sig om kvinnor inom annars typiska manliga yrken, hans åsikter var inte särskilt smickrande. Bland annat uttalade han sig om det tragiska häktesmordet från tidigare under det gångna året. Enligt honom var den stora boven i detta FEMINISMEN. Denna hemska ideologi som hindrar kvinnor från att vara kvinnor och tvingar dem att jobba istället för att stanna hemma med sina barn. Reaktionerna på detta uttal lät givetvis inte vänta på sig. Kändisvärlden vände sig emot herr Brunnberg och fågelkvittrade kanske inte allt för smickrande kommentarer, de flesta angående hans intelligens.

Att lägga krut vid en intervju gjord av en gubbe för ett magasin som serverar lättklädda damer till sina läsare på sina sidor låter inte som ett värdefullt använd tid. Det finns förståelse för brodern till offret för häktesmordet. Hans ilska är befogad och borde definitivt fått en bättre ursäkt. Att hans syster dog beror på dåliga rutiner, inte en ideologi.

För mig är detta dock inte det mest intressanta, för mig är det reaktionen på artiklarna som är i anslutning på AB. Mängder med kommentarer om kring detta uttalande som handlar om varför herr Brunnberg har rätt. Alla som säger något annat blir tilldelad politisk riktning vänster och överdrivet PK. Det bäddar kanske inte riktigt för det viktiga demokratiska samtal som vi i det här landet tycker är så viktigt. Med tanke på vilken plats dessa åsikter läggs ut, jag är inte förvånad. De flesta som verkligen bryr sig kommenterar inte  på AB. Om man verkligen bryr sig, då letar man snart rätt på ett annat forum.

Vad är det då som jag fann så intressant med dessa kommentarer. Jo, de var att deras innehåll var nästan likadant. Kommentarer om den manliga kroppens överhet över den kvinnliga. Om hur män biologiskt sätt är starkare än kvinnor.

Please! Som om det ens är ett argument! Biologi, släng dig i väggen. Idag som alltid är det livsstil som påverkar i första hand. Jag har god lungkapacitet, det gör inte mig till idrottare, bara för att jag rent biologiskt har förutsättningarna att bli det. Om kvinnor tränar och kämpar på så kan de bli lika starka som många män. Kvinnor som jobbar inom brandkåren tar exakt samma test som sina manliga kollegor, har samma krav. Längd har inte med saken att göra, du blir inte svagare ju kortare du är eller starkare ju längre du är. Om det hade det skulle även korta män vara svaga och långa kvinnor vara starka.

Om en man och kvinna tränar lika mycket är det sant att mannen kan ha lättare att bygga muskler än kvinnan men det är inget man kan ta som självklart. Andra saker påverkar lika mycket.

Då de flesta av dessa kommentarer på AB handlar om kvinnors kroppsliga underlägsenhet gentemot männen, särskilt i våldssituationer, kan det vara intressant att uppmärksamma dessa herrar på en sak. Styrka är inte allt!

Till exempel så finns det en japansk kampform som helt och hållet går ut på försvar. Allting går ut på försvar, faktum att ju mer styrka din motståndare använder desto lättare att skydda sig. Korthet kan vara en fördel mot en längre motståndare eftersom det kan orsaka att motståndaren förlorar balansen lättare.

Att skylla ett fruktansvärt våldsamt mord på feminismen är inte bara korkat, det är sorgligt. Att framhålla kvinnors och mäns kroppar som varandras motpoler är lite knäppt, i min åsikt. Gränsen mellan män och kvinnor är inte så tydlig från allra första början!

Att överhuvudtaget skylla på feminism, vänstern och alla politiskt korrekta förtar udden av de flesta argument. Om man tar det i fel ordning:

Idag är det politiskt korrekt att inte vara politiskt korrekt.

Det är fullt tillåtet att tillhöra vänstern och ändå ha en åsikt. Det är helt sant, jag lovar!

Underbart citat om feminism: Ung tjej: Jag är inte feminist. Äldre kvinna: Så du anser inte att män och kvinnor ska ha lika rättigheter? Ung tjej: Klart jag gör. Äldre kvinna: Då föreslår jag att du tar reda på definitionen av feminist.

//Mensmonstret

"Värt att vänta på!" Att sluta skämmas för sig själv?

Under veckan har jag läst två artiklar i Aftonbladet som på samma gång inte har något att göra med varandra samtidigt som de har allt att göra med varandra. Jag reagerade ganska starkt på båda artiklarna. Inte så mycket för deras innehåll utan för det samhälle de speglar. Den ena artikeln handlade om en flicka som hade genomgått en plastikoperation för att hon mobbades på grund av sitt utseende. Den andra artikeln handlade om ett gäng kristna ungdomsförbund gått samman och gett ut en folder som uppmanar unga att inte onanera. Ska nämna på en gång att jag själv är kristen och att detta därför inte är en kritik mot kristna och kristna samfund!

I den första artikeln så är det utseendet som är i fokus. En flicka har utstående öron och blir därför retad. Lösningen blir till sist en plastikoperation, denne betalas genom en fond. Opererande läkare uttalade sig att han inte utförde ingreppet därför att hon var mobbad utan därför att hon hade en missbildning. Nu inträffade detta i USA och man tänker kanske därför: "Typiskt amerikanare!"

Men se så icke, också i vårt värna Svearike utföras mängder av öronoperationer för att normalisera öron som äro utstående! Aftonbladet hade en av sina typiska frågor där läsarna får rösta på olika förslag. Ett av förslagen var att barn ska få operera öron om dem blir mobbade, det andra att man skulle få mobbarna att sluta mobba. Jag trodde att majoriteten självklart skulle välja att det andra alternativet. Få slut på mobbningen. Istället så var det en överväldigande majoritet som tyckte att plastikoperation var rätt väg att gå. Det är skrämmande. Inte nog med att man talar om för barnet att mobbarna har rätt, man talar om för mobbarna att de har rätt. Man talar om för barn att ens värde mäts i en yttre. Att om man inte faller inom det "normala" är man konstig och är skyldig att mobbas.

Jag tycker inte det är okej, jag tycker inte det är rätt sätt!

I den andra artikeln så var det som sagt ett gäng kristna ungdomsförbund som uppmanade ungdomar att vänta med sex och att inte onanera. Att inte springa iväg och ha sex så snart man fyller 15 är klokt, att inte ha för bråttom är klokt. Att uppmana folk att inte lära känna sig själva är inte klokt.

Tabut kring onani är inte nytt, det är mycket gammalt. Och fortfarande lika dumt, i mina ögon. Onani är ett av de bästa sätten att lära känna sin kropp och få självförtroende i en intim situation. Om du redan vet vad du tycker om och inte om är risken mindre att man gör illa sig själv. Givetvis är det som med allting annat att det är inte bra om saker går till överdrift, när det man gör blir viktigare än allting annat. Då pratar vi missbruk, det är ganska långt man måste gå för att något ska betraktas som missbruk. Att då och då ha kul med sig själv är inte missbruk och inte skadligt.

Det enda man uppnår när man uppmanar unga att inte ha sex är att få dem att skämmas för sina egna kroppars funktioner.

Dessa två artiklar har något mycket starkt gemensamt, de handlar om skam inför den egna kroppen. I det ena fallet hur kroppen ser ut, i det andra i hur kroppen fungerar. Det finns mängder med saker som är naturliga och som inte kommer att ändra på sig hur mycket man än försöker. Det som förändras är hur människor och samhälle ser på dessa saker.

Vårt samhälle som det ser ut i dag är mycket fokuserat på känslan skam.  Allting handlar om skam. Skam inför den egna kroppen, skam inför egna känslor, skam inför sina svagheter, skam inför sina styrkor.

Jantelagen - du ska inte tro att du är något.

Jag frågar mig själv: När ska vi sluta skämmas för oss själva? Kunna acceptera våra kroppar som de är, eller i ännu högre grad, få andra att acceptera våra kroppar som de är! Att inte känna skam inför våra känslor. Att kunna visa sina svagheter och att kunna känna stolthet för sina styrkor.

Vi kan inte leva med ständig känsla av skam och samtidigt må bra. Det ska inte behöva bli operation för att ens kropp inte accepteras av andra. Man ska inte behöva känna sig felaktig därför att man kan njuta av sin kropp.

Foldern som ungdomsförbunden satt ihop heter "Värt att vänta på!" Ja, vad då? Att vi ska sluta skämmas för oss själva?

Sexuell mentalitet

För en tid sedan gick dokumentären "Ingen riktigt våldtäkt" på SVT. Dokumentären handlade om en ung tjej som blev våldtagen av flera jämnåriga killar. Hon fick sedan utstå mobbning och trakasserier av sina skolkamrater. Den unga tjejen är idag i min ålder och när de intervjuade gymnasieungdomar av idag slogs jag hur lika värderingarna ser ut. Det är visserligen inte mer än fem år sedan jag tog studenten men för fem år sedan var analoga mobiltelefoner relativt vanliga. Fortfarande i ett modernt samhälle finns det en mentalitet som lägger det sexuella ansvaret helt och hållet på den kvinnliga parten. Det är kvinnan som ska äta p-piller, se till att kondom används och ha sinnesnärvaro nog att säga nej när hon inte vill. Hon får inte sända ut felaktiga signaler, gå klädd i fel kläder eller bete sig på ett sådant sätt att hon verkar inbjudande.

Just det faktum att mentaliteten kring sex idag innebär att man inväntar ett nekande till sex, inte ett godkännande. För att förtydliga, idag gäller mentaliteten "Är det inte ett NEJ är det ett JA" istället för motsatsen, "Är det inte ett JA är det ett NEJ". I många situationer kan det nog vara svårt att säga nej, har man svårt att säga nej i vanliga situationer hur mycket lättare blir det då att säga nej i en speciell och mycket intim sådan. Den vanligaste bortförklaringen till våldtäkt eller sexuellt utnyttjande verkar vara just att tjejen inte sa NEJ. Eftersom hon inte nekade till sex godkände hon han gjorde. Det finns inga steg däremellan, mycket kan förändras allt eftersom situationen fortskrider. Hon kanske godkände vissa saker i början men inte det som hände sen men det hjälper henne inte eftersom hon godkände det i början. Därmed måste hon acceptera det som händer även när hon kanske upplever det som fel och/eller obehagligt.

Okunskaperna kring våldtäkt bland unga (och en del inte så unga) är skrämmande. De flesta ser framför sig en slusk som överfaller en ensam tjej i en park. Detta trots att statistik visar att de flesta våldtäktsmän är en person kvinnan känner. Man pratar inte heller om att oavsett situation och förhållande så är sex mot den ena partens vilja en våldtäkt. Det spelar med andra ord ingen roll om det är ett överfall eller om det är ens partner som har sex med en mot ens vilja. Det är våldtäkt i alla fall.

Den sexuella mentaliteten sträcker sig ytterligare. Skillnaden mellan hur en sexuellt aktiv kvinna och en sexuellt aktiv man betraktas är ett exempel. Fortfarande är den sexuellt aktive mannen med många kvinnor i bagaget en erövrare. Kvinnan däremot är lösaktig och inte så sällan betraktas som en hora. Det finns till exempel inga negativa ord, som används i vardagligt tal, för att beskriva en mans sexualitet negativt. Genom att inte kunna beskriva en företeelse negativt går det inte heller att diskutera företeelsens olika aspekterna. Det förminskar och eliminerar möjligheterna för förändring.

I mina ögon är det essentiellt att man ändrar det den sexuella mentaliteten kring sexuellt godkännande och nekande. Det borde trots allt inte vara så svårt för killen att faktiskt fråga tjejen om hon vill eller inte. Det istället för att bara anta att hon vill så länge hon inte säger nej. Då blir det inte heller några missförstånd eller funderingar om hon verkligen menar nej eller inte.

Ytterligare en sak är intressant att lyfta fram i den här diskussionen är hur vi betraktar skuld. I dokumentären jag nämnde innan blev den våldtagna tjejen utsatt för mobbning, trakasserier och utfrysning. Kamrater övergav henne och lyssnade mer på ryktena istället för att fråga henne. De lärare som borde ha hjälp henne såg åt andra hållet. Ingen brydde sig om hur hon mådde, ingen ens frågade henne om vad som hade hänt. Skulden för det inträffade lades helt och hållet på henne. Killarna som faktiskt hade begått ett brott, och visat i ett sms att de visste om att de hade begått det, fick något av en hjältestatus.

Om det hade varit något annat, och något som drabbat en av killarna tror jag inte situationen sett likadan ut. Till exempel om en hade blivit misshandlad. Ingen hade gjort det till hans skuld eller gett förövaren hjältestatus. Det skulle inte vara något tvekan om vem som gjort fel oavsett hur situationen som förlett misshandeln hade sett ut.

Men när det kommer till två fenomen i det svenska samhället så blir det offrets fel. Det är offret som har orsakat sin egen smärta. Det ena fenomenet är mobbning, skrämmande många anser att det är mobboffrets fel att hen blir mobbad. Det andra  fenomenet är just våldtäkt, majoriteten av alla våldtäktsoffer är kvinnor. Är förövaren en svensk man av normal bakgrund ska det mycket till för att han ska bli dömd. Om kvinnan ens vågar anmäla.

Det här är på inga sätt en trivial fråga, det är ett hot mot demokrati, jämställdhet och rättssäkerhet. Ingen ska behöva utstå den grova kränkning våldtäkt innebär. Jag tycker inte det låter så svårt att faktiskt fråga sin parten om hen vill ha sex eller inte. För den delen att inte ta allt för självklart utan fortsätta fråga för att vara säker på att båda känner sig trygga i situationen. Det är trots allt då som det blir allra bäst!

Att kunna ta nästa steg

Hur många är det egentligen som har funderat på vad äktenskapet egentligen innebär? Det är trots allt en institution som vi alla känner. I äktenskapet finns det ett löfte om varaktighet, utöver det juridiska, så innebär äktenskapet att vi lovar varandra trohet för resten av livet. Nu är inte livet alltid så enkelt, vilket antalet skilsmässor visar. Men låt oss bortse ifrån det för ett tag och titta mer på vilken betydelse det kan ha för en relation. En ren fundering om varande.

Låt oss tänka oss ett scenario med en man och en kvinna från en kultur som inte tillåter dem att ingå ett äktenskap. Deras status skiljer sig, de har olika religioner, familjerna är fiender eller lag som hindrar dem från att gifta sig. Vi tänker oss nog att de skulle kunna nöja sig med ett samboskap. Det är trots allt en samlevnadsform som är väldigt vanlig idag. Många har familj men är inte gifta. Det är bara det att så länge det inte föreligger några uppenbara förhinder så finns det inget som hindrar dessa par från att gifta sig. Men om det skulle finnas lagar som hindrar dem, lagar som säger att av den här och den här orsaken får ni inte gifta er, då tror jag att det skulle vara väldigt svårt för det här paret att hålla ihop. Ju mer motstånd det finns mot den egna relationen, desto viktigare blir det definitiva bandet.

I den kultur vi lever är det mycket lite som kan hindra en man och en kvinna att gifta sig med varandra. Motstånden som finns i lagen är vettiga och inte alls särskilt konstiga. Idag kan också två stycken av samma kön gifta sig. Jag funderar, vilken skillnad innebär det för dem här paren? Skillnaden mellan icke-heterosexuella och heterosexuella är inte längre så stor. Den äktenskapliga indoktrineringen har luckrats upp vilket gjort att många heterosexuella har slängt sig ut i den promiskuösa världen. Å andra sidan väljer många icke-heterosexuella par att bekräfta sin kärlek med ett bröllop. Om det finns någon statistik över det här vet jag inte, men det gör det säkert. Lagen har nämligen gjort det möjligt för många människor att ta det där nästa steget, bekräftelsen, beviset, samhörigheten.

Jag tror att par som inte kan ta det steget har svårare att hålla ihop än par som inte har den. Man pratar gärna om hur homosexuella är promiskuösa, jag tror det handlar om möjligheter och syn på sexualitet i stort. För inte alls så många år sedan var det fortfarande väldigt lösaktigt att festa och ha en massa olika partners. Idag har vi en annan syn på det här med sex. Det är inte längre lika förknippat med äktenskapet, eller ens med kärlek, vad man än vill tycka om den saken. Sex har blivit ett nöje som man inte ska förneka sig själv. Men det gör också äktenskapet till en desto större akt av kärlek, som inte längre har några hinder i vägen. Det är vettigt att det finns lag mot tvångsgifte, incest och månggifte. I min åsikt är det minst lika vettigt att sexuell läggning, och i utsträckningen, kön, inte spelar någon roll för att lova varandra trohet.

Kanske det är vår syn på äktenskapet som en fotklamp och en massa krav som gör att många idag inte anser att äktenskap är nödvändigt. Men det är viktigt att tänka på att samtidigt som äktenskapets betydelse luckrades upp fick också heterosexuella ett promiskuöst beteende medan icke-heterosexuella har valt att förhindra sitt egna promiskuösa beteende. Kanske det är mänskligt, kanske är det en reaktion på sekel av krav och instängdhet.

Det är i mina ögon väldigt intressant att icke-heterosexuella skyndar mot den institution som de heterosexuella överger. Det visar mycket tydligt hur viktigt det är att ha något konkret i sitt liv som knyter en till en annan människa. Är man oförmögen att ta det steget så kan jag tänka mig att det blir svårt att orka investera i en relation. Då är det enklare att bara hoppa vidare till nästa.

Jag tror inte det spelar någon roll vilken sexualitet man har, ser man inte bortom spänningen håller aldrig ett förhållande. Inte konstigt att många relationer tar slut efter ett par år. Man vill att spänningen ska finnas kvar längre. Äktenskapet ska trots allt inte vara ett mål i sig utan en resa tillsammans med en annan människa. Varför ska det privilegiet bara tillhöra en viss sorts människor?

Den oklanderliga manligheten

Under en tid har jag noterat en lite underlig tendens bland kommentarerna på både Facebook och tidningarnas kommentarsfält. För inte så länge sedan var det en artikel om en internetsida som uppmanar folk att lägga upp bilder på killar som breder ut sig på allmänna färdmedel. Få är väl de som missade DEN debatten. Sidans syfte var att uppmärksamma det faktum att män tar plats, mer plats än de behöver och på bekostnad av kvinnan. Skrämmande få förstod det faktiska syftet med sidan.

Det är dock inte det intressanta i den här frågan, det intressanta är den manliga delen av befolkningens reaktion på detta. De flesta kvinnor fnissade lite och/eller suckade igenkännande, männen däremot kom med alla möjliga orsaker till varför de hade rätt att göra så här. Vilket gör problemet ännu mera uppenbart. Det är nästan omöjligt att hålla en vettig debatt om manlighet och manligt agerande utan att den del av befolkningen det gäller ska rusa till sitt eget försvar. Vilken fråga det gäller spelar nästan ingen roll. Man som man måste ifrågasätta den annars är man ingen man. Det är nämligen väldigt farligt för manligheten att bli kritiserad. Varför? Jo:

1. Automatiskt menar man exakt ALLA män. Även om det handlar om en mycket liten grupp så handlar det fortfarande om ALLA män.

2. Det är väldigt viktigt att framhålla sig själv som det goda exemplet, även om alla andra män är svin så är i alla fall jag en bra karl. Så därför är alla andra män också bra karlar. Även svinen.

3. Man har ju faktiskt en rimlig orsak till varför man gör som man gör. Orsaken? Jamen det är ju för att jag är en man så klart. Allt jag gör kan förklaras med vad jag har mellan benen.

4. Om männens agerande blir kritiserat så måste de faktiskt kanske ändra på sig. Det är ju INTE okej!

Innan någon säger något! Nej, jag hatar inte män men jag kan bli fruktansvärt irriterad på hur glorifierad manligheten kan bli. Även mycket intelligenta män som jag egentligen tycker är trevliga kan bli fruktansvärt trångsynta i dessa frågor. Som i exemplet med de skrevande herrarna på våra tåg och bussar, istället för att diskutera vilket maktperspektiv detta agerande har och hur de påverkar andra ser man bilderna och säger sedan att det var löjligt. Ytterst få som diskuterade frågan brydde sig om att läsa vad som stod på sidan. De såg bilderna och sa: Jaha, nu ska feministerna hoppa på oss karlar om småsaker nu igen istället för att tala om viktiga frågor, som lika lön osv.

De missar poängen! Självfallet ska man verka för att man ska få lika lön för lika arbete men det handlar om mer än så. Så länge kvinnor och män inte ses som likvärdiga kan inte heller jämställdhet uppnås, vilket i sig påverkar lönen. Ramarna för kvinnor och män är strikta, svåra att rubba, är röra sig in på den andres planhalva är fruktansvärt fel. En kvinna som spelar på manlighetens planhalva är inte riktigt en kvinna, även om hon har alla attribut som krävs för att bli sedd som en strålande kvinna. En man som spelar på kvinnlighetens planhalva har om något hamnat ännu mera fel. Den mannen är ett hot, inte bara för sig själv, den man som spelar på kvinnornas planhalva riskerar ju att utplåna hela manligheten.

Ska samhället bli jämställt måste vi också fundera kring de strukturer som skapade orättvisorna från första början.

Ett av de första stegen skulle nog få männen att inse att deras manlighet inte är så oklanderlig ändå. Att de faktiskt gör fel, att de måste ändra sig, att de inte är perfekta bara för att de är män. Så länge det bli ramaskri varje gång någon kritiserar manligheten och den manliga mänskligheten går det inte att hålla en vettig debatt. Debatt stannar på huruvida man borde ha en debatt eller inte!

Avslutningsvis till alla skrevande herrar i kollektivtrafiken. Jag tycker minst lika illa om någon sticker ut sina armbågar. Det tar plats. Skillnaden är att ni skrevande herrar i mycket högre grad inkräktar på mitt utrymme. Varför ska jag ha behöva ha det obekvämt bara för att ni inte ska behöva ha det? Och nej, manligheten är definitivt INTE oklanderlig.