Som det ser ut i dagens samhälle tjänar männen genomsnitt högre än kvinnor för likvärdigt arbete och säkerligen i vissa fall där kvinnorna jobbar mer. Socialbidrag, bostadsbidrag och studiebidrag är lika till män och kvinnor. Där är det andra variabler som spelar in. Det låter väl jämställt och bra, utöver en sak. Kvinnor har en utgift en man aldrig behöver ta personlig hänsyn till. Män får nämligen aldrig mens! De flesta kvinnor får mens, om de inte tar p-piller eller motsvarande, fast då får man mens i alla fall, ibland. Om man inte har kommit förbi klimakteriet finns det ofta allvarligare medicinska orsaker till att man inte har mens.
Det kostar att ha mens. Bindor eller tamponger, värktabletter och toapapper. På bara ett år blir det säkert ett par hundralappar. Har man mycket mens blir det ännu mer. P-piller är inte grattis och kanske inte alltid aktuellt heller. Kraftiga värkar orsakar ibland tung medicinering med receptbelagda läkemedel. Det kostar också. Alltså borde kvinnliga studenter få mer i bidrag än sina manliga medstuderande då de uppenbart har fler utgifter. Har man en mens som krånglar blir det läkarbesök och om det fortsätter krångla blir det ännu fler besök. Mensen är dessutom känslig, stora och små förändringar i livet kan slå menscykeln helt ur spel. Vissa läkemedel kan också orsaka att cykeln rubbas.
Trots att åtminstone halva Sveriges befolkning (för att inte tala om världen) är kvinnor finns det ett enorm tabu om att tala om mens. Det ska döljas, man ska inte prata om det, man ska vara så diskret som möjligt. Egentligen; varför då? De finns få kroppsliga funktioner som är naturligare, och ibland det vidrigaste. Fast jag erkänner att inte ens jag vill diskutera hur min mens ser ut vid matbordet under frukost, lunch eller middag. Ändå skulle det nog vara en väldig befrielse att diskutera det, alla aspekter. Det finns inte någon kvinna som saknar erfarenheter av det. Vi kan inte bestämma oss för att strunta i att det kommer blod och annat läbbigt ut ur kroppen varje månad. När man ska skriva tenta på högskola eller universitet blir man vänligt informerad om vad som är tillåtet att ha framme. Mer än en gång har jag tänkt hur man skulle göra om man har mens och behovet av att byta binda under tentamenstiden finns. Kanske har man en liten necessär där bindorna (eller tampongerna) finns.
Inte för att jag tror att man skulle neka en kvinnlig student att ha tillgång till sina bindor, lika lite som man skulle neka någon tillgång till nödvändigt medicin. Det är bara det faktum att det inte ens nämns i instruktionerna som läses innan tentan börjar. Enkla saker faktiskt.
"Endast tillåtna medel får ligga framme, samt mediciner och förpackningar med sanitärt innehåll." och ha överseende med den där lilla necessären. För det går faktiskt kvinnor med behov på våra högsäten.
Slutkommentar:
Att hitta bindor man trivs med kan vara ett äventyr ibland. Tamponger och trosskydd kan nog också vara svåra att hitta rätt sort bland. Det är en djungel. Affären ger inte obetydlig plats till sådana här saker. Även om de ofta ligger lite undangömt där man inte ser dem på en gång eftersom de skulle kunna väcka anstöt hos den halvan av befolkningen som vanligtvis bara kommer kontakt med dylika varor när de köps till respektive, systrar eller döttrar (och kanske andra bekanta som saknar snopp).
De värsta bindor jag minns var de min käre far köpte, tjocka, klumpiga eländen. Gränsen till blöja kändes inte lång. Långa och stora bindor känns också som blöja även om de är tunna men de där tjocka sakerna var bara vidriga! Monsterbindor. De köptes aldrig igen och sedan dess är det bara deras tunna kusiner som gäller.
Mens är faktiskt det som alla kvinnor över hela klotet har gemensamt, vare sig ålder, hudfärg, etnicitet eller sexualitet, så förhåller vi oss alla till detta kladdiga elände som drabbar oss titt som tätt.
