Små och stora problem

Något jag ibland stöter på när jag rör mig på nätet är diskussionen om just små eller stora problem. Mer specifikt. Vilka problem som är viktigast. Oftast så handlar det om en person eller en grupp som känner sig frustrerad över att feminister fokuserar på småsaker istället för på de stora frågorna. Ibland så uttrycker de även åsikten att feminister inte bryr sig om riktiga problem.

Det är nu i min värld som det uppstår ett problem. Ingen kan nämligen bestämma vad någon annan ska tycka är viktigt. Vad som är ett litet problem för en person är ett stort problem för någon annan.
Det är också så att enligt mig så hänger de stora och små problemen ihop. De existerar inte separerat ifrån varandra. De stora problemen är de som vi kan se tydligt och uppenbart. Det är de problem där alla kan instämma att de utgör ett problem. Ibland blir de därför lite för stora, vi klarar då inte längre av att se dess påverkan på oss i vår vardag.

Ett exempel är våldtäkt. Våldtäkt är ett problem. Det finns inte någon som anser att våldtäkt är en acceptabel handling. Det är bland det lägsta och mest kränkande du kan göra mot en annan människa.
Det är det stora problemet.

Vad som finns under det stora problemet är de små problemen. Små problem tenderar att vara sådant människor inte riktigt tar på allvar. Det här folk börjar hitta på ursäkter för det beteende som till sist leder till det stora problemet. Här handlar det om människors rädsla, om deras nonchalans och om bortförklaringarna. Trots att de var för sig utgör ett litet problem så är de symptom på det större problemet. Det är här kvinnor undviker att röra sig ensamma ute sent på natten. Det är här vi talar om för andra "att det inte var så farligt" när någon har känt sig trängd eller trakasserad. Det är här vi hör ursäkterna, "vad hade hon på sig", "vad gjorde hon på festen", "han är ju en sån trevlig kille". Det är här vi hör "Hon ljuger."

De små problemen är oftare svårare att sätta fingret på för de kräver i högre grad att man har en personlig upplevelse för att kunna erkänna att problemet existerar.
Det finns också ett rent demokratiskt problem när vi säger till människor att det de kämpar för att inte tillräckligt viktigt bara för att det verkar banalt i förhållande till det stora problemen. Vad många inte inser är att de som kämpar för att fixa de små problemen försöker ändra något mycket mera djupgående. De försöker förändra samhället i grunden. Hur vi ser på andra och oss själva. Hur vi bemöter andra människors upplevelser.
De försöker göra ett samhälle där kvinnor och män har samma värde och bemöts med likvärdig respekt. Då blir plötsligt de små problemen viktiga.

Acceptabelt våld?

Det har under ett par dagar seglat upp ett rättsfall som är ett år gammalt. Orsaken till att fallet plötsligt har blivit aktuellt i tidningar och sociala medier är för att det handlar om en lärare som handgripligen kastade ut sin störande elev från undervisningen. Eftersom jag, liksom alla andra, omöjligt kan veta detaljerna kring händelsen så kan vi inte göra mer än att spekulera. Att en elev stör är givetvis ett problem. Att lärare måste ha befogenheter är självklart. Det som bekymrar mig är en specifik formulering som flyter runt i diskussionens bakgrund. Acceptabelt våld.

Alltså en nivå av våld som vuxna människor ska ha rätt att bruka emot barn. Eftersom de stör undervisningen. Eftersom de inte lyssnar på vad läraren säger. Eftersom läraren inte ska acceptera vad som helst. Men går det verkligen att så oproblematiskt att prata om en acceptabel mängd våld? Mot ett barn.

Ungdomens ständiga förfall. Så kan man beskriva hur tidigare generationer alltid ojar sig och suckar åt ungdomens påfund. Barnen är alltid mindre lydiga och mer ouppfostrade än när de själva var barn. Kanske är det så. Kanske inte.

Enligt elevombudsmannen som företrädde eleven i rätten så visade det sig att elev ifråga har en funktionsnedsättning. Nog borde väl läraren ha sett tecken på detta tidigare. En funktionsnedsättning kommer inte som en blixt från klar himmel. Eleven hade säkerligen vid tidigare tillfällen uppträtt störande och varit stökig i klassrummet. Alltså handlar det inte längre om ett tillfälle där eleven agerade på ett olämpligt sätt. Det var säkert inte första gången som eleven hade blivit ombedd att lämna klassrummet. Men vi vet inte. Vi vet inget mer än att en lärare släpade ut sin elev ur klassrummet, blev anmäld för misshandel och sedan friad av både tingsrätt och hovrätt. Vi vet att eleven inte lyssnade på lärarens tillsägelse. Alla omständigheter runt omkring är inte kända. De som vet är eleven, läraren, föräldrarna och elevens klasskamrater.

Ändå sitter det människor och anser att det finns en acceptabel mängd våld som en lärare får bruka mot sin elev.

I de svenska klassrummen är oordningen stor. Klasserna är ofta stora och de är stökiga. Lärarna går på knäna, är stressade och vågar inte göra något av rädsla att bli anmälda. Det är problem. Men är problemet verkligen eleverna? En elev som har blåmärken efter att blivit fysiskt utdragen ur klassrummet är säkert både rädd och arg. Men den som anmäler är inte eleven. Det är föräldrarna. Och det är där problemet finns.

Många problem som uppstår i skolan skulle lätt kunna lösas genom att skola och föräldrar gemensamt kommer överens om vad som gäller. Skolan berättar vilka regler som finns och vilka problem som kan uppkomma. Föräldrarna ger förslag på möjliga lösningar. Tillsammans kommer parterna överens om hur skolan ska agera och hur föräldrar ska agera.

Så sker inte i skolan idag. Föräldrarna saknar respekt för lärarna. Det berättas om och om igen. Föräldrar som kommer till möten och ställer krav. Som inte jobbar med skolan utan anser att skolan jobbar för dem. För ett barn är föräldern den högsta auktoriteten. När skola och hem agerar tillsammans delar dem på den auktoriteten. Men vad händer när föräldrarna inte respekterar sina barns lärare? Ja inte blir de utsläpade från föräldramötena på grund av att de stör. Det vore inte en acceptabel mängd våld, inte när den brukas mot vuxna människor.

Om inte föräldrarna respekterar sina barns lärare, hur kan vi då förvänta oss att barnen ska göra det? När inte politikerna respekterar lärarna, vem gör det då? Och vem respekterar eleven?

I en debattartikel i DN skriver Caroline Dyrefors Grufman om fallet. Hon har företrätt eleven i rätten och vet förmodligen relativt mycket om vad som har hänt. Ingenstans står det att hon tycker att eleven agerade korrekt i klassrummet. Inte någonstans säger hon att eleven inte störde. Bara att lärarens åtgärd inte skulle ha resulterat i blåmärken.

I kommentarsfältet är inte en enda på elevens sida. Visa förespråkar metoder som experter på barnuppfostran sedan länge förkastat. Ingen har respekt för eleven. Flertalet tycker att lärare ska ha rätten att utöva en acceptabel mängd våld för att lösa en stökig klassrumssituation. Frågan är vad som egentligen händer. Att bli utsatt för våld, hur mild det än må vara, inger inte respekt. Det löser inte de grundläggande problemen.

Och var ska eleverna lära sig respekt någonstans? Förnedrings-TV? Politikernas smutskastningskampanjer? Den giftiga miljön som ofta råder på Internet? Av föräldrar som föraktar deras lärare? Lärare som tar till våld?

Ungdomens ständiga förfall. Har våld någonsin löst några problem? I de allra flesta fall orsaker det bara mer.

Flum på schemat eller konstnärer i grodd

Det känns som människor ibland glömmer bort att även de högsta träden en gång var ett frö i jorden. Mycket ska gå rätt för att ett träd ska växa och bli stort. Fröet måste falla i rik mylla, det får inte vara för torrt och det får inte vara för blött. Som ett litet skott finns det många faror, alltid kan det komma någon och slita upp skottet ur jorden. Men under rätt förutsättningar kan det växa och sträcka sig mot himlen ovanför.

Politiker har försökt krossa fröet och nu sopar de undan jorden.

Det var med stor sorg jag läst i början av veckan att min gamla gymnasieskola i Uppsala ska läggas ner. Programmet som jag en gång gick är ett av de som ska försvinna. De som blir kvar flyttas till skolor med lokaler sämre anpassade för deras behov. Det fattas pengar, elevkullarna blir mindre. Att politiker behöver fatta svåra beslut är förståeligt. Frågan är om de fattar rätt beslut.

En av politikerna förklarade att antalet sökande till de praktiska och yrkesförberedande programmen har minskat. De förstod inte varför.

Hur kan de inte förstå? Svaren finns precis framför deras ögon. Som osten i kylskåpet man inte ser för att den är för nära.

En yrkesförberedande utbildning ger inte längre behörighet till högskola eller universitet.

De estetiska ämnena har kallats för flum i åtta år.

Skolan har blivit en plats där det inte längre går att misslyckas. Där man inte kan ändra sig. Testa sina styrkor och svagheter.

Är det då verkligen så förvånande att eleverna väljer något annat. Hopp om trygghet. Rädslan för att inte lyckas. För att inte tas på allvar. De har slutat våga. Skolan har slutat våga.

Att en gymnasieskola och estetiska program i Uppsala läggs ner kanske inte kommer påverka kulturen i Sverige i någon högre grad. Men nedläggningen säger något om den tid vi lever i. I takt med att kraven har ökat har mer mjuka värden fått stryka på foten. Det som saknar direkt resultat och mätbarhet är helt enkelt värt mindre i dagens samhälle. Och vad är svårare att mäta än ett konstnärskap? 

Estetiska program utgör grogrund för den blivande konstnären. Där kan skottet växa i ro och fröet som aldrig fick en chans kan slå rot. Vad som sedan växer upp är något vi kan se först långt efter att skolan är klar med sitt jobb.

Det kommer alltid finnas de som kan växa på egen hand men varför göra det svårare än nödvändigt. Varför ge chansen enbart till de som skulle ta den i alla fall?

För skapande är en process. Något som alla som använder kreativa uttryck snabbt lär sig är att det är okej att misslyckas. Att prova igen. Lära sig av sina misstag. Man lär sig att det man skapar inte behöver bli perfekt.

Inte alla vi som gror och grott i det estetiska kommer att hamna bland trädtopparna. Men de vi inte finner i toppen finner vi i mullen. I jorden bland trädens rötter finns de som vårdar och hjälper nästa generation att växa och bli stark. Skapande och kreativitet försvinner inte bara för att vi inte kan se den

Om vi inte kväver den.

Att några estetiska program på en gymnasieskola i en stad någonstans i Sverige, som råkar vara just Uppsala, kanske inte verkar vara en stor grej. Men när det är ett symptom på något större. Då har vi ett problem.

För människor glömmer bort att ungdomen bär med sig framtiden. Allt det vi kallar kultur är beroende av nya röster, nya talanger och nya kämpar. Och vi kväver den.

I skolan har elevernas kreativitet begränsats. Estetiska ämnen kallas för flum och praktiska kunskaper är mindre värda. Men det som är flum nu kanske bereder vägen för nästa generations regissörer, skådespelare, författare, musiker, fotografer, konstnärer och nytänkande. Om vi ger dem en chans.

Jag kommer aldrig bli skådespelare. Efter tre år på ett teaterprogram är jag väl medveten om detta. Men de tre åren gav grogrund för något annat. Idag har jag valt ett program på högskolan som också kan betraktas som flum men en dag kan jag ha nått till mina trädtoppar. Tills dess tänker jag sikta så högt jag bara kan.

För som en av mina teaterlärare sa för nästan tio år sedan. Man måste sikta mot stjärnorna.

Today, I write to everyone

There are plenty of subjects I've could have chosen to write about today and I certainly had the intention to. Instead, I've decided to write and address everyone.

8 of Mars. The International women's day. Two years ago I wrote about this day. One year ago I wrote once again about this day. Still wishing that the need for such a day to fade into oblivion. Such thing have obviously not happened yet and I can probably take for granted it wont happen during my lifetime. This year, I wont talk about this specific day. This year, it's about being a woman, living in a world that a times seems to hate that existence.

As many of the people in my generation, I live most of my life through the internet. Making friendships with people from all over the globe and learning things I didn't knew before. Like most of my generation, I've come in full contact with the toxicity flourishing on the internet, smudging the joy of all the interesting meeting I've been allowed to have.

I'm not your typical woman. In many way, I reject it. From the way I dress to the way I cut my hair. I enjoy being different. Gender is not very important to me, especially not my own. It's to the point I've questioned my own gender. I don't feel like my gender. I can't identify with being cis but I'm definitely not transgender either. This ambiguous relationship to my own gender makes me question, what am I? Why can't I be allowed to be a human? 

There have been plenty of times when I've been mistaken for a man while making comments in forums and on Youtube. It have fascinated me. Why do people assume I'm a man. Even when addressing issues of gender equality people have made the assumption I'm male. That despite there is nothing that could allow them to make that conclusion.

I want to be human before I'm a gender, yet I do allow myself to be a woman. Because in the eyes of the world, that's what I am. When people look at me, that what they are going to see. While I've yet to encounter true discrimination I still stand up for the women who do. Because not every woman is as lucky as I am.

The true toxicity is always seen through the internet.

It's difficult to not react when I see people using words like "slut" and "whore" about women. It's hard to not feel resentful. They are words that are used with far to much ease. And those who use them don't get called chastised as much as they should.

It's hard to see the comments to a video containing a woman turn in to reviews about the woman's looks and body. Every part of her becomes scrutinized. Not a word in my direction yet I feel objectified and offended on her behalf.

I'm not the kind to enjoy video games but at times I have faced discussions regarding women in games. Maybe because I lack the context I have a hard time accepting the depiction of women in games that seems to be the norm. It's a weary thing, to repeat the same thing all over, time after another. I don't hate sexy women and I wouldn't complain about women with a generous chest unless they were the only thing I could see. I wouldn't have a problem if I could look at those women and feel like they are realistic.

No matter the fantasy, somethings are to much so. Anyone who've seen the impossible jiggle of a G-cup should understand that no woman would enjoy something like than. It's unrealistic because it would hurt or because it looks stupid. Two things most people would take measures to avoid. Within the world of gamin however, it's conveniently ignored.

Things are connected. Reasons. Norms. Ideals. Things are the same. Differentiated simply through scale. There is no difference between a rape in New York, Stockholm, Nairobi or Calcutta. The basic structures that treat women as secondary is the same. The rape-culture is the same. The ignorance of the same is the identical. The refusal to acknowledge the true source of the problem is not different. Every time a woman is hurt simply because she is a woman doing the same as man, it's wrong.

We are humans. We should treat each other as humans. With respect and dignity. I wonder why that seems so hard for such an amount of people.

This year I wanted to talk about being a woman. I wanted to address everyone, choosing English rather than Swedish as usual. I will speak up any day of the year, because I can, because I should, because there is no way I can't.