lördag 21 september 2013

Vad är problemet?

För en liten tid sedan läste jag en artikel skriven av förre detta strippa. Artikeln hade delats på en sajt av en av sajtens medlemmar. Han frågade mig om objektifiering alltid är ett problem (enligt mig), detta var en del av mitt svar:

Problemet med alla former av objektifiering är att reduceringen av en person till ett sexuellt föremål. Kvinnor tillåts väldigt sällan ha någon form av pondus och makt utan att den makten genast ska kunna knytas till deras sexighet. Det som händer när män objektifierar en kvinna är att de tillåter sig själva att betrakta en annan människa som ett föremål. I stripshow så blir detta ännu tydligare. Männen betalar kvinnan för att vara ett objekt. Om samhället såg annorlunda ut och kvinnor inte blev objektifierade hela tiden så skulle inte heller en stripshow bli objektifiering utan skulle istället kunna vara ett uttryck för subjektifiering.
Det går inte att isolera ett enskilt fenomen och säga att det inte ingår i en större kontext. I det här fallet så ingår striptease och stripshower i en större kontext där kvinnor dagligen blir objektifierade. Männen som går till en strippklubb går inte dit för att se kvinnorna vara subjekt, de går dit för att se kvinnorna vara objekt. Det finns inte ett enda media i dagens samhälle där kvinnor inte reduceras till objekt. DÄRFÖR är det ett problem när en kvinna (eller man) strippar och blir till ett objekt för sina åskådare som inte har något som helst intresse för henne som subjekt.

Jag ska nu utveckla mitt resonemang ytterligare om den här frågan. Vad är problemet? Kan inte en kvinna få strippa och tycka att det är kul? Jag har absolut inget emot att kvinnor njuter av sina kroppar och känner sig stolta över sig själva. Det är inte det som är problemet. Problemet är den kontexten. Kvinnor mäts väldigt ofta utifrån deras yttre. Deras utseende kan spela en avgörande roll huruvida de får ett jobb eller inte. Deras kvinnlighet är ofta ett likhetstecken mellan deras sexighet. Som kvinna är det i dagens samhälle svårt att komma ifrån stämpeln som kropp och i stället få tillgång bli betraktade som människor. Det är i sådan kontext som objektifiering blir ett problem även om kvinnan som objektifierar sig gör detta frivilligt. Problemet är att hon överhuvudtaget kan reduceras till ett objekt. Ett objekt saknar en fri vilja i den större kontexten, ett objekt blir ett föremål som finns till för någon annans skull. I det här fallet män sexuella njutning.
DET är problemet. Problemet ligger i det faktum att strippan genom sin handling bidrar till att upprätthålla de strukturer som gör kvinnor till objekt som finns till för att konsumeras av män. Skulle hon istället verka i en kontext som seriöst är intresserad av henne som subjekt och går för att se henne ge uttryck för sin subjektivitet skulle hennes handling i sig inte längre utgöra ett hinder eftersom den då skulle bidra till att upprätthålla strukturer som gör kvinnor som subjekt intressanta för andra att möta.
För där i ligger en stor skillnad. Ett objekt är något som konsumeras, ett subjekt är någon som man möter. Skulle en striptease innebära ett möte mellan två eller flera subjekt skulle hela föreställningen utgöra ett utbyte och vara ett äkta uttryck för kvinnors njutning och stolthet. Men som verkligheten ser ut nu kommer vi inte ifrån att så är inte fallet. Istället så blir resultatet att strippan istället för att bidra till en kvinnlig frigjordhet binder upp den ännu mer.

torsdag 5 september 2013

Våldtäktskultur

Våra liv genomsyras av en syn på sexualitet som på många sätt är skadlig. Det blir inte bättre av att det hela är inbyggt i det samhälleliga systemet. Strukturen som vi lever efter.

Det är ett problem som vi måste ta på allvar. Kvinnor och män begränsas, bestraffas och i slutändan är det någon som kommer till skada. För att det finns en sådan enorm själviskhet och blindhet inför våra egna problem. Vi upprörs över våldtäkterna i Indien och fördömer deras syn på kvinnor. Vi spyr över hederskulturer som stänger in kvinnor och män i mallar och tvingar dem till saker se inte vill.

Men är vi så mycket bättre? Vi, som tillhör den vita "majoriteten"? Skiljer det sig verkligen så mycket mellan dessa olika kulturer?

För några år sedan blev en flicka från en liten svensk småstad i stort sett förföljd eftersom hon anmälde en populär kille i skolan för våldtäkt. Trots att han dömdes och trots att han begick en ny våldtäkt försvarade ändå hans omgivning honom och fördömde flickan. Är inte det hederskultur men i svensk tappning?

Förra året blev en 16-åring i USA omkring släpad, medvetslös, på flera olika fester, upprepat våldtagen och försatt i en extremt hjälplös situation, inte att förglömma att hon blev filmad. Trots bevis för det extrema övergreppet valde ändå större delen av USA att ställa sig på förövarnas sida. De, som var så lovande, hur skulle det gå för dem nu? Ingen frågade, hon, som var lika lovande men nu en våldtagen tjej, vad händer med henne nu?

I Indien har våldtäkterna väckt protester, fördömandet har vart enormt. Vi sätter in alla möjliga instanser och åtgärder för att hjälpa flickor och pojkar ifrån hederskulturer att komma undan förtryck, tvångsgifte och hedersvåld. Vilket är bra! Men vi klappar oss på axeln och struntar i att se vår egen verklighet.

 Genusfolket: Våldtäktskulturens senaste offer