Så vackert att det är fult

En människa jag aldrig träffat eller vet hur hen ser ut skriver att hen inte har förtroende för sitt eget utseende. Jag, i all välmening, skriver att jag är övertygad om att människan är vacker. Människan blir glad. De andra som läser och skriver i samma forum anser att jag ger uttryck för kroppsfixering och menar att utseendet spelar ingen roll.

Forskning visar att fler och fler unga tjejer och killar har skev kroppsuppfattning och inte är nöjda med sitt utseende.

Annan forskning visar att man får självförtroende av att tycka om sig. Givetvis också sitt utseende.

Ordet vacker. När vi talar om ett föremål eller en upplevelse som vacker så ingår det i vår förståelse att vacker är en subjektiv upplevelse som inte nödvändigtvis måste delas med någon annan.

Men när vi talar om en människa, en person, då blir vacker synonymt med den rådande skönhetsnormen och går inte längre att uppfatta som subjektiv. Plötsligt blir det en objektiv iakttagelse av en annans kropp.

Så vad är problemet med att säga till en människa att hen är vacker? Och går det verkligen att säga att utseendet inte spelar någon roll? För uppenbarligen så gör det ju det. Även om vi inte bryr oss så där jättemycket så spelar det fortfarande en roll. Det är en del av vår identitet, vi kan aldrig frikoppla oss från det ansikte vi ser i spegeln. Däremot kan vi förändra vårt förhållande till det vi ser. Istället för att vara missnöjda och hata det vi ser kan vi lära oss att se vår egen skönhet. Att våga säga till oss själva att vi är vackra. Precis som vi är. Att våga säga till en annan människa att hen är vacker. Det skulle inte göra någon skada, bara vi lär oss att alla människor har sin egen skönhet. Att acceptera att en subjektiv upplevelse inte behöver delas med andra. Vår upplevelse består.

Finns det ett problem med ordet vacker? Ja, när vi låter det stå för en objektiv och normerande bild för vad som är skönhet. När att kalla någon för vacker blir detsamma som att bedöma denne utefter rådande skönhetsnormer istället för efter människans faktiska egenskaper.

 Spelar kroppen någon roll? Det klart att den gör. Vi lever i den och genom den. Vår kropp är en stor del av vårt jag. Det vi upplever genom kroppen utgör själva stommen för det vi kallar för våra liv. Kan vi då på fullt allvar säga att utseendet inte spelar någon roll? Är vårt utseende något annat än kroppen? Kan vi strunta i vårt utseende och ändå bry oss om våra kroppar?

Eller ligger problemet någon annanstans?

Vi polariserar oss. Sätter oss i olika läger där vi å ena sidan säger att utseendet spelar roll och å andra sidan säger att utseendet inte spelar någon roll. Där ena sidan är normerna och andra sidan är gränsöverskridandet. Norm, kropp och utseende blir samma sak.

Vår kamp mot kroppsfixeringen skapar i sig självt en kroppsfixering. En fixering skapad av förnekelse. Genom att förneka vår kropp, vårt utseende och vår kroppsliga identitet så skapar vi på samma gång en ännu större fixering vid det som är det motsatta.

Det blir sådant fokus att det blir fult att vara vacker.

Var borde fokus ligga på? Att förneka att kropp och utseende spelar någon roll? Att återerövra rätten till den subjektiva upplevelsen? Att istället för att förneka skönhet så borde vi vigda begreppet. Låta ordet vacker vara det som det ursprungligen är. Ett ord.

För tag i beaktande vad ordet "vacker" egentligen betyder. Det beskriver så mycket mer än något eller någon som är skön till det yttre. Det beskriver en hel upplevelse. Att något är vackert betyder att vi tilltalas av det vi ser, uppskattar det vi upplever och njuter av en samlad känsla av något som egentligen är för sammansatt för att beskrivas med ord. Så vi kallar det för vackert och alla förstår den subjektiva upplevelsen.

Fler och fler unga tjejer och killar är missnöjda med sitt utseende. De kommer inte lyssna på de som säger att utseendet inte spelar någon roll. De vet nämligen att det inte är sant. Däremot kanske vi kan få dem att lyssna om vi hjälper dem att se det finns mer än en sorts skönhet. Den skönhet som bara dem har.

Vad vi vägrar göra upp med

Under historiens lopp har människan gång om vart annat gjort saker som vi kan vara allt annat än stolta över. Saker som vi idag är i de flesta fall rörande överens om att det är fel. Vi fördömer att det inträffat tidigare och jobbar för att förhindra att det händer igen. Vi gör helt enkelt upp med vårt förflutna och med vår samtid. Saker som för bara ett sekel sedan ansågs vara helt normalt. Vi slår inte längre barn, kvinnor har rösträtt och är myndiga. Arbetaren har rättigheter, alla människor har rätt till ett drägligt liv. Slavar och människohandel är fel. Allt detta är saker som vi som mänskligt kollektivt gjort upp med. Även där det är mycket kvar att göra så handlar det i slutändan om inställning. Det är så vi vill att vår värld ska se ut. Men det finns fortfarande en sak som vi vägrar göra upp med.

Prostitution.

Prostitution har nog funnits längre än någon av oss riktigt står ut med att tänka. Dess former, uttryckssätt och namn har med all säkerhet varierat. Generellt har kvinnor alltid i högre grad vart prostituerade än vad män har vart. Det har dessutom existerat globalt, oberoende på kultur. I vissa fall en undangömda bordeller och folk på gatan, i andra fullt ut organiserat med särskilda områden där bordellerna är samlade och lätta att hitta. Och vi vägrar göra upp med det.

Vi accepterar inte tanken på att en människa skulle kunna äga en annan människa. Tanken på slavar och de associationer det medför är helt och hållet negativt. Det trots att olika former av slaveri har funnits många gånger under människans historia. Vi tycker inte att man kan handla med människor som om de vore varor. Om någon säljs för sin arbetskraft tycker vi att det är slaveri.
Men vi är tysta inför de som säljs för sina kroppar, för att användas av andra, för att tillfredsställa deras behov.

När det kommer till prostitution vägrar många människor plötsligt att förstå innebörden och konsekvenserna av prostitution. Då och då blossar det upp en diskussion om varför sexköp ska vara olagligt, om att de kvinnor och män som vill sälja sina kroppar borde få göra det. De säljer ju inte sina kroppar, de säljer tjänster. De vägrar göra upp med prostitution på de villkor som de borde.
Vi måste förstå prostitution ur ett historiskt perspektiv, en samhällsperspektiv och ur ett medmänskligt perspektiv.

Rent historiskt borde prostitution associeras med dess ursprung. Unga flickor och kvinnor som sålts för att försörja en för stor familj, återbetalning av skulder, fattiga kvinnors kamp för överlevnad. Slaveri, en kvinna som säljs för sin kropp är lika mycket en slav som en man som säljs för sina muskler. Slaveri, som innebär att frånta en människa hens frihet. Vi måste förstå den historiska kontexten, sammanhangen och likheterna.

Ur ett samhällsperspektiv handlar det i grunden om människosyn, människovärde och vår syn på kvinnan. Vi måste fråga oss själva. Ska det verkligen gå att köpa en människa? Kan vi verkligen koppla bort tanken på hennes kropp och säga att det är en tjänst hon utför? Kan vi verkligen säga att det är ömsesidigt? Många vägrar i en diskussion kring sexköp på allvar fundera kring den effekt det har på samhället i övrigt. De vägrar göra upp med prostitution. De blundar för den verklighet som vi lever och existerar i. Baksidorna. Det är som att de tror att problemen skulle försvinna av sig själva. De blundar för de kvinnor som inte är i branschen av fri vilja, och de blundar för de som gör branschen lukrativ. Handel med människor, handel med människors tjänster, handel med människors kroppar. Handel som inte bygger på frihet. Och vi, vi som mänskligt kollektiv vägrar göra upp med det!

Var finns människorna i de här historierna? Sexhandeln omsätter miljoner varje år. Tusentals kvinnor befinner sig i prostitution. Var kommer de ifrån? Varför är de där, vad har hänt, behöver de hjälp? Frågorna som inte ställs, frågorna som ingen besvarar. Medmänsklighet, vad hände med den? Varför stirrar sig alla plötsligt blint på fri vilja och individens ansvar? Det finns de som försöker nu ut till oss och tala om hur verkligheten faktiskt ser ut. De som står där och kämpar, beväpnade till tänderna med medkänsla, för att försöka rädda bara en till flicka, bara en till kvinna, ur misär, missbruk, trafficking. De berättar sanningen, de ser den, de hör den. De är där. Men de duger inte. De är inte siffror i statistiken, de kan inte rabbla siffror ur statistik. För de är där. Där vi inte är. De ser det som vi sedan länge vägrar erkänna ens existera. Vi vägrar göra upp med prostitution och se det för vad det verkligen är.

Vi har gjort upp med vårt gemensamma förflutna. Gårdagens sanningar och framtidens myter. Men vi vägrar göra upp med prostitution. Vi är arbetarna som jobbar frivilligt på bomullsplantagen och vägrar se de människor som jobbar sida med sida om oss, inte är där för att de valt det. Vi vägrar att se bland de högljudda rösterna för frihet och egen vilja sitter de som inte längre har frihet. De vars vilja har lämnats över till någon annan. De som är vår tids osynliga slavar som jobbar på vår tids bomullsplantage. Och vi vägrar att se dem.

Vad är problemet?

För en liten tid sedan läste jag en artikel skriven av förre detta strippa. Artikeln hade delats på en sajt av en av sajtens medlemmar. Han frågade mig om objektifiering alltid är ett problem (enligt mig), detta var en del av mitt svar:

Problemet med alla former av objektifiering är att reduceringen av en person till ett sexuellt föremål. Kvinnor tillåts väldigt sällan ha någon form av pondus och makt utan att den makten genast ska kunna knytas till deras sexighet. Det som händer när män objektifierar en kvinna är att de tillåter sig själva att betrakta en annan människa som ett föremål. I stripshow så blir detta ännu tydligare. Männen betalar kvinnan för att vara ett objekt. Om samhället såg annorlunda ut och kvinnor inte blev objektifierade hela tiden så skulle inte heller en stripshow bli objektifiering utan skulle istället kunna vara ett uttryck för subjektifiering.

Det går inte att isolera ett enskilt fenomen och säga att det inte ingår i en större kontext. I det här fallet så ingår striptease och stripshower i en större kontext där kvinnor dagligen blir objektifierade. Männen som går till en strippklubb går inte dit för att se kvinnorna vara subjekt, de går dit för att se kvinnorna vara objekt. Det finns inte ett enda media i dagens samhälle där kvinnor inte reduceras till objekt. DÄRFÖR är det ett problem när en kvinna (eller man) strippar och blir till ett objekt för sina åskådare som inte har något som helst intresse för henne som subjekt.

Jag ska nu utveckla mitt resonemang ytterligare om den här frågan. Vad är problemet? Kan inte en kvinna få strippa och tycka att det är kul? Jag har absolut inget emot att kvinnor njuter av sina kroppar och känner sig stolta över sig själva. Det är inte det som är problemet. Problemet är den kontexten. Kvinnor mäts väldigt ofta utifrån deras yttre. Deras utseende kan spela en avgörande roll huruvida de får ett jobb eller inte. Deras kvinnlighet är ofta ett likhetstecken mellan deras sexighet. Som kvinna är det i dagens samhälle svårt att komma ifrån stämpeln som kropp och i stället få tillgång bli betraktade som människor. Det är i sådan kontext som objektifiering blir ett problem även om kvinnan som objektifierar sig gör detta frivilligt. Problemet är att hon överhuvudtaget kan reduceras till ett objekt. Ett objekt saknar en fri vilja i den större kontexten, ett objekt blir ett föremål som finns till för någon annans skull. I det här fallet män sexuella njutning.

DET är problemet. Problemet ligger i det faktum att strippan genom sin handling bidrar till att upprätthålla de strukturer som gör kvinnor till objekt som finns till för att konsumeras av män. Skulle hon istället verka i en kontext som seriöst är intresserad av henne som subjekt och går för att se henne ge uttryck för sin subjektivitet skulle hennes handling i sig inte längre utgöra ett hinder eftersom den då skulle bidra till att upprätthålla strukturer som gör kvinnor som subjekt intressanta för andra att möta.

För där i ligger en stor skillnad. Ett objekt är något som konsumeras, ett subjekt är någon som man möter. Skulle en striptease innebära ett möte mellan två eller flera subjekt skulle hela föreställningen utgöra ett utbyte och vara ett äkta uttryck för kvinnors njutning och stolthet. Men som verkligheten ser ut nu kommer vi inte ifrån att så är inte fallet. Istället så blir resultatet att strippan istället för att bidra till en kvinnlig frigjordhet binder upp den ännu mer.

Våldtäktskultur

Våra liv genomsyras av en syn på sexualitet som på många sätt är skadlig. Det blir inte bättre av att det hela är inbyggt i det samhälleliga systemet. Strukturen som vi lever efter.

Det är ett problem som vi måste ta på allvar. Kvinnor och män begränsas, bestraffas och i slutändan är det någon som kommer till skada. För att det finns en sådan enorm själviskhet och blindhet inför våra egna problem. Vi upprörs över våldtäkterna i Indien och fördömer deras syn på kvinnor. Vi spyr över hederskulturer som stänger in kvinnor och män i mallar och tvingar dem till saker se inte vill.

Men är vi så mycket bättre? Vi, som tillhör den vita "majoriteten"? Skiljer det sig verkligen så mycket mellan dessa olika kulturer?

För några år sedan blev en flicka från en liten svensk småstad i stort sett förföljd eftersom hon anmälde en populär kille i skolan för våldtäkt. Trots att han dömdes och trots att han begick en ny våldtäkt försvarade ändå hans omgivning honom och fördömde flickan. Är inte det hederskultur men i svensk tappning?

Förra året blev en 16-åring i USA omkring släpad, medvetslös, på flera olika fester, upprepat våldtagen och försatt i en extremt hjälplös situation, inte att förglömma att hon blev filmad. Trots bevis för det extrema övergreppet valde ändå större delen av USA att ställa sig på förövarnas sida. De, som var så lovande, hur skulle det gå för dem nu? Ingen frågade, hon, som var lika lovande men nu en våldtagen tjej, vad händer med henne nu?

I Indien har våldtäkterna väckt protester, fördömandet har vart enormt. Vi sätter in alla möjliga instanser och åtgärder för att hjälpa flickor och pojkar ifrån hederskulturer att komma undan förtryck, tvångsgifte och hedersvåld. Vilket är bra! Men vi klappar oss på axeln och struntar i att se vår egen verklighet.

 Genusfolket: Våldtäktskulturens senaste offer

Dagen vi inte behöver?

Idag är det den åttonde mars, 8/3. Den internationella kvinnodagen. Den dagen på året då orättvisor mot kvinnor uppmärksammas. Då jämställdheten är i fokus och nästan den enda dagen då feminister har legitimt talutrymme. Det är en dag som också stark ifrågasatts, vilken nytta har en dag för kvinnor. Vad hjälper det att bara uppmärksamma orättvisorna endast en gång om året istället var varje dag året om.

Ja, varför finns den internationella kvinnodagen? Varför behöver vi en dag som bara handlar om kvinnor? Därför att den behövs, förmodligen. Endast idag kan man belysa orättvisor och mötas av allvar. Idag är det okej att vara kvinna. Men borde vi verkligen behöva den? Flera gånger har jag tänkt på dagar och lagar som egentligen inte borde behövas. Ska kvinnor verkligen behöva en egen dag, är det verkligen så att det finns bara en dag på hela året då människor faktiskt lyssnar?

Idag är en dag för kvinnor. Den finns därför att det fortfarande råder ojämställdhet mellan män och kvinnor. Därför att vi fortfarande inte kan behandla människor som människor. Därför att fortfarande är det viktigare vad du har mellan benen än vad du har bakom pannbenet. Därför att var du har mellan benen fortfarande i hög grad påverkar vad andra tror att du har mellan pannbenet.

Det är fortfarande en dag som inte borde behövas. Vi har satt människor på månen, vi kan bygga minimala datorer och vi kan prata med någon på andra sidan klotet. Vi vet hur människan gener är uppbyggda. Vi vet hur man botar cancer. Vi vet hur andra galaxer ser ut. Trots det så är det fortfarande orättvisor mellan män och kvinnor. Trots det verkar vi fortfarande inte veta hur man åtgärdar orättvisor.

Idag i tidningarnas kommentarsfält syns de sympatiserande männen. De som erkänner att orättvisorna existerar och anser att något borde hända. Idag vågar de finnas där. Idag kan de vara där. Idag kan de inte förråda det egna könet. Idag är kvinnornas dag, idag är det rätt att stå på deras sida. Men var är de annars? Var är dessa modiga och mycket behövda män när trollen står och ropar hora till de kvinnor som vågar höja rösten. Var är dem när de behövs som mest? Förmodligen där vi alla är, i periferin, för upptagna med våra egna liv för att uppmärksamma vad som påverkar oss.

Det finns ett brott som kallas kvinnofridskränkning. Sedan finns det ett brott som kallas fridskränkning. Man kan dömas för grov kvinnofridskränkning. I lagen är det skillnad på om du är man eller kvinna. I lagen är det skillnad på om den som begått brottet är en man eller kvinna. För det är bara en man som kan fällas för kvinnofridskränkning. Precis som det låter är det ett brott som enbart kan begås mot kvinnor. Om allt verkligen var som det skulle, skulle inte den här lagen behöva existera. Men det gör den. Om allt verkligen var som det skulle, skulle inte 8/3, åttonde mars, internationella kvinnodagen, behövas. Men det gör den. Och så länge vi inte klarar av att se varandra som människor, som individer, kommer orättvisorna att bestå. Så länge vi inte kan se dessa olika individer som likvärdiga, kommer orättvisorna fortsätta.

Om ett år kommer vi fira den internationella kvinnodagen, igen, fast den inte borde behövas. Åter kommer kvinnor höja sina röster. Åter kommer de just den här dagen kunna höras. Idag kommer de tas på allvar. Det borde inte behövas. Kvinnor borde kunna höja rösten alla dagar om året utan att mötas av hat eller förakt. Alla dagar borde man ta kvinnor på allvar. Om allt vore som det ska.

Alla män har åtminstone en kvinna i sitt liv, liksom alla kvinnor har åtminstone en man i sitt. En del har fler, en del har färre. Alla har olika förhållande och upplevelse av den personen. Men alla har dem i sitt liv. Under livet som går kommer vi möta mängder med olika människor. De kommer vara män, de kommer att vara kvinnor och kanske till och med någon mitt emellan. Eftersom vi inte vet hur man bara ser människan, hur man uppnår rättvisa och jämställdhet. Kommer vi titta på människan, placera in henne i ett fack och säga: "Den här personen har det här könet och borde därför agera på ett visst sätt. Därför agerar vi på ett visst sätt mot henne."

Det är den åttonde mars, 8/3, Internationella Kvinnodagen, dagen som inte borde behövas. Kvinnornas dag, den dag på året som vi kan diskutera jämställdhet och orättvisor.

Frågan återstår, borde vi inte kunna diskutera dessa frågor de resterande 364 dagarna under året?

Att prata mens, varför det?

Det finns något som är oerhört tabubelagt trots att det är något som drabbar hälften av världens befolkning. Man pratar inte om det, det syns inte i offentligheten. Man gömmer, smusslar och låtsas som ingenting. Det handlar om mens. Något som drabbar de allra flesta kvinnor från de att de når puberteten till det att de når klimakteriet. Där emellan kan allt möjligt hända. Att man överhuvudtaget pratar om att man drabbas av mens säger en hel del. Det påverkar kvinnor i ganska hög utsträckning. I vissa kulturer är kvinnor orena under mensen. Historiskt har kvinnokroppen haft ett läckage som har gjort henne till en halv, inte riktigt hel, människa.
Fortfarande idag är mens något man inte pratar, det är något som inte ska synas. Något som i värsta fall begränsar kvinnor. I reklam avbildas mens med en blå, lättflytande vätska. När en dagstidning försöker lätta på tabut och publicerar en artikelserie om mens blir reaktionerna kraftigt negativa, de allra flesta reaktioner kommer från män.
Fortfarande, kvinnor pratar inte med varandra. Om en erfarenhet de alla delar. I skolan är det en skam den dagen mensen kommer. Man blir kvinna när brösten växer men när mensen kommer blir man en del av den tysta massan. Det finns massor med saker som händer med kroppen under mensen som är fullkomligt normalt. Saker som de allra flesta kvinnor upplever, saker ingen delar.
Mens är något som påverkar flera delar av ens liv. Man får pms, ibland kraftig, ibland extrem. Smärtor, illamående, diarré och en upplevelse av att vara allmänt skabbig. Under några dagar varje månad kretsar för liv kring huruvida man har tamponger, bindor, värktabletter och om man, hemska tanke, har blött igenom.

Så varför borde kvinnor tala om mens? Varför borde vi prata om mens överhuvudtaget? Det är rätt äckligt och inte särskilt trevligt. Det är dessutom extremt intimt kroppsligt.
Just därför borde man prata om det. Det är inte en ovanligt otrevlig sjukdom. Det är något som drabbar de allra flesta kvinnor under en stor del av deras liv.
Mens kommer inte blir trevligare eller fräschare men om vi vågar börja prata om det kommer det bli normalare. Lika normalt som det faktiskt är. Något som framförallt kvinnor kommer att tjäna på.

Kvinnoförakt

Jag har fått frågan varför jag väljer att kalla mig själv för feminist. Svaret är kanske inte så enkelt och självklart som en del önskar. Vore svaret enkelt, skulle inte frågan få vara så svår. Under en tid har dock svaret uppenbarats för mig i sin enkelhet. Det är nödvändigt. Ett ställningstagande. Jag är feminist därför att jag bryr mig.

I vår värld finns ett utbrett kvinnoförakt. Det finns överallt men märks på lite olika sätt, men det existerar. I Indien är kvinnoföraktet starkt förknippat med sexuellt våld, flickfoster aborteras och kvinnor saknar värde. I Sverige utsätts kvinnor för grova kränkningar, vålds hot och hot om sexualiserat våld. I Uppdrag Granskning (6/2 2013) berättar kvinnor som syns i media om kommentarer och mejl fyllda med hot. Om våldtäkt, om mord och sadism. Två unga kvinnor kommenterar en tröja och blir sköljda med grova kränkningar och flera hot. De allra flesta är män. Män, som inte förstår att deras kommentar skulle såra någon. Eftersom det är på nätet är det inte verkligt.

Förakt, av kvinnor. Många feminister som rör sig ute på nätet får ofta höra att de har fått för lite manligt könsorgan, för lite kuk, och att det är därför de är bittra. Kvinnor som sticker ut från mängden, har åsikter, syns, hörs, finns. Blir utsatta för sexuella hot. Ingen man som beger sig ut bland kommentarsfälten får hot om våldtäkt. För kvinnor riskerar det att bli vardag. Förakt. Kvinnoförakt.

Varför kallar jag mig själv för feminist även när jag själv upplever förakt? Varför måste jag använda ett så laddat ord? Borde jag inte kalla mig jämställdist eller något liknande? Jag skulle kunna, men det gör jag inte. För att jag har tagit ställning, trots föraktet. Jag har tack och lov aldrig upplevt hot men jag har definitivt upplevt förakt.

Hot om sexuellt våld, det finns inte något som bakbinder kvinnor i högre grad än det potentiella hotet om sexuellt våld. Det inkräktar i extremt hög grad. Dödshot är förmodligen nog så obehagliga och ska tas på allra högsta allvar. Men steget mellan att hota att döda en annan människa och faktiskt begå mord är långt, bland det längsta man kan ta. Hotet om sexuellt våld blir dock verkligare, mera realt, steget är inte lika långt mellan ord och handling. Det är få kvinnor som inte någon gång blivit utsatt för sexuella trakasserier och risken för att bli utsatt för våldtäkt begränsar kvinnor även i Sverige.

Förakt, det finns ett utbrett förakt för kvinnor i världen. Det ger sig i uttryck sexualiserade påhopp. Sexuella hot. Sexuella kränkningar. För att man gör sitt jobb, för att man står för sin åsikt, för att man syns mer än gemene man, för att man finns, för att man är kvinna.

Demokrati kräver respekt. Respekt inför andras åsikter. Respekt inför en annan person. Det går inte att respektera en människa man föraktar. Man ser inget värde hos en person man föraktar.

Det pratas mycket om hat. Hat som drivkraft. Hat som ger upphov till hot. Förakt är nästan värre. Den du föraktar tar du inte på allvar. Hatar du någon har du i alla fall tagit hen på allvar, på för stort allvar.

Varför är jag feminist? Därför att jag anser att man och kvinnor ska ha lika rättigheter, möjligheter och skyldigheter. Var är jag feminist? Därför att jag anser att samhället är ojämställt på ett sådant sätt att kvinnor i högre grad än män missgynas och därför behöver uppmärksammas.

Varför är jag feminist? Därför att jag inte går med på att bli föraktar, för att jag är kvinna.