Kvinnoförakt

Jag har fått frågan varför jag väljer att kalla mig själv för feminist. Svaret är kanske inte så enkelt och självklart som en del önskar. Vore svaret enkelt, skulle inte frågan få vara så svår. Under en tid har dock svaret uppenbarats för mig i sin enkelhet. Det är nödvändigt. Ett ställningstagande. Jag är feminist därför att jag bryr mig.

I vår värld finns ett utbrett kvinnoförakt. Det finns överallt men märks på lite olika sätt, men det existerar. I Indien är kvinnoföraktet starkt förknippat med sexuellt våld, flickfoster aborteras och kvinnor saknar värde. I Sverige utsätts kvinnor för grova kränkningar, vålds hot och hot om sexualiserat våld. I Uppdrag Granskning (6/2 2013) berättar kvinnor som syns i media om kommentarer och mejl fyllda med hot. Om våldtäkt, om mord och sadism. Två unga kvinnor kommenterar en tröja och blir sköljda med grova kränkningar och flera hot. De allra flesta är män. Män, som inte förstår att deras kommentar skulle såra någon. Eftersom det är på nätet är det inte verkligt.

Förakt, av kvinnor. Många feminister som rör sig ute på nätet får ofta höra att de har fått för lite manligt könsorgan, för lite kuk, och att det är därför de är bittra. Kvinnor som sticker ut från mängden, har åsikter, syns, hörs, finns. Blir utsatta för sexuella hot. Ingen man som beger sig ut bland kommentarsfälten får hot om våldtäkt. För kvinnor riskerar det att bli vardag. Förakt. Kvinnoförakt.

Varför kallar jag mig själv för feminist även när jag själv upplever förakt? Varför måste jag använda ett så laddat ord? Borde jag inte kalla mig jämställdist eller något liknande? Jag skulle kunna, men det gör jag inte. För att jag har tagit ställning, trots föraktet. Jag har tack och lov aldrig upplevt hot men jag har definitivt upplevt förakt.

Hot om sexuellt våld, det finns inte något som bakbinder kvinnor i högre grad än det potentiella hotet om sexuellt våld. Det inkräktar i extremt hög grad. Dödshot är förmodligen nog så obehagliga och ska tas på allra högsta allvar. Men steget mellan att hota att döda en annan människa och faktiskt begå mord är långt, bland det längsta man kan ta. Hotet om sexuellt våld blir dock verkligare, mera realt, steget är inte lika långt mellan ord och handling. Det är få kvinnor som inte någon gång blivit utsatt för sexuella trakasserier och risken för att bli utsatt för våldtäkt begränsar kvinnor även i Sverige.

Förakt, det finns ett utbrett förakt för kvinnor i världen. Det ger sig i uttryck sexualiserade påhopp. Sexuella hot. Sexuella kränkningar. För att man gör sitt jobb, för att man står för sin åsikt, för att man syns mer än gemene man, för att man finns, för att man är kvinna.

Demokrati kräver respekt. Respekt inför andras åsikter. Respekt inför en annan person. Det går inte att respektera en människa man föraktar. Man ser inget värde hos en person man föraktar.

Det pratas mycket om hat. Hat som drivkraft. Hat som ger upphov till hot. Förakt är nästan värre. Den du föraktar tar du inte på allvar. Hatar du någon har du i alla fall tagit hen på allvar, på för stort allvar.

Varför är jag feminist? Därför att jag anser att man och kvinnor ska ha lika rättigheter, möjligheter och skyldigheter. Var är jag feminist? Därför att jag anser att samhället är ojämställt på ett sådant sätt att kvinnor i högre grad än män missgynas och därför behöver uppmärksammas.

Varför är jag feminist? Därför att jag inte går med på att bli föraktar, för att jag är kvinna.

En annorlunda historia

Idag börjar en ny blogg, en annan sorts blogg. Därför att den inte är fylld med åsikter, istället kommer den fyllas med en historia. Inte min, inte någon jag känner eller någon jag inte känner. Historien är inte sann, ren fiktion. En historia. En annorlunda sorts historia, den sort som man vanligtvis inte läser och man läser den så läser man den i smyg. Nu hamnar den i offentligheten, blir synlig och tydlig. En stor del av den har gått att läsa i ett år redan. Den är inte klar men den är inte heller egentligen ny. Den har vart på en plats man bara hittar om man letar. Det kräver att man vet vad man letar efter. Så att titta i kylskåpet är ingen bra idé. Där hittar man aldrig något.

Det är en historia som är en del av garderoben. En annan sorts garderob. Ett annat sorts gömställe. En annan sorts historia. Den kan vara svår för vissa att svälja men det är historia som lever i sig själv. I sin egen verklighet är de i allra högsta grad levande. De fyllda sidorna av text, där lever de. De två. Som tillhör något som är annat, är konstigt, är ovanligt. Det skulle kunna sitta en varningsruta "Läses på egen risk". Vi gör allting på egen risk. Vad man anser att man riskerar är väl en annan sak. En annan historia.

Du läser deras historia på egen risk. För den skiljer sig från vad som finns bland hyllorna. Den skiljer sig från vad vi anser vara normalt. Men även då är de så levande att man slutar bry sig om vad de är och börjar fokuserar vilka de är. Deras liv är inte mer än ord på en skärm men ibland är det allt som krävs.

Läs på egen risk:

Förord

Rei x 2 (Första delen)

För mycket jämställdhet?

På tal om denna artikel som stod i Aftonbladet.

Att prata om för mycket jämställdhet blir en väldigt tydlig kontradiktion eftersom jämställdhet per definition är balans. Det betyder att det ska vara lika, inte att det slår över åt ena eller andra hållet. De finns de som tycker att feministerna driver visa saker för långt eller lägger energi på onödiga saker. Men vem är det egentligen som bestämmer att något är onödigt? Vem är det som bestämmer vad som är rätt och fel? Egentligen?

Jag erkänner att lägga krut på att det ska finnas en skylt "Fru går man" eftersom det finns en "Här (Herr) går man" kan verka onödigt. Särskilt när skyltens utformning gör en stereotyp av kvinnliga attribut. Fru går man har nämligen kjol/klänning, hon kanske till och med har långt hår. Däremot kan jag vända mig emot att det är enbart på damernas toalett som det går att hitta ett skötbord vanligtvis. På IKEA illustreras dörren med en stiliserad kvinna och en bebis. Att jag vänder mig emot bilden beror på att det är stereotyp av att det bara är kvinnan som tar hand om barnet.

Vad innebär det att ha för mycket jämställdhet? Går det överhuvudtaget? Jag har märkt det flera gånger att många vänder sig emot tanken på full jämställdhet. Det är inte så att de inte anser någonstans att män och kvinnor ska ha samma värde och samma möjligheter. Däremot anser de ofta att vi redan nått jämställdhet eller att jämställdhets"ivern" har gjort att män nu är diskriminerade i högre grad än kvinnor.

Många män och även många kvinnor ser feminister som extremister som önskar vända världsordningen upp och ner. Att män och kvinnor ska byta plats. Det finns säkert de feministerna men det är fler ändå som önskar vända upp och ner på världsordningen. Frågan är bara vilken världsordning det är man önskar vända åt andra hållet. De flesta feminister anser att män och kvinnor ska kunna leva utifrån samma villkor, krav och möjligheter. Att de ska vara varandra likvärdiga. Det är den punkten som är så svår för många, verkar det som. Att vi ska vara likvärdiga, gelikar, leva som jämbördiga individer.

Den upplevelse som uppstår tror jag kan påminna om vad som händer i ett klassrum. Flera människor, forskare, doktorander och lärare har gjort experimentet. Vad händer när pojkar och flickor får exakt samma talytrymme i klassrummet? När flickorna och pojkarna får komma till tals i samma utsträckning. I stort sett samtliga fall har både pojkar och flickor upplevt att flickorna har fått ta mer plats än pojkarna. Att pojkarna fått mindre taltid än flickorna, trots att de fick lika mycket.

Jag tror att det är det som händer när jämställdheten ökar. Man upplever att kvinnorna som dittills tagit mindre plats än männen plötsligt tar mer plats. Vilket de gör, eftersom de tar plats på det utrymme som tidigare bara tillhörde männen.  Resultatet blir att män och kvinnor upplever att de tar i visa fall mer plats än männen trots att de i likhet med skolbarn i själva verket nu delar på lika mycket utrymme. Att kvinnorna har lättare att acceptera beror nog på att kvinnorna i första hand vinner på att få mer utrymme. Männen å sin sida måste då lämna ifrån sig av sitt utrymme, den som har mer måste ge till den som har mindre.

Det är nog läskigt för många, både män och kvinnor, att vandra utanför den box som könsstereotyperna skapat. Det är läskigt att som kvinna tar mer än sin angivna plats. Männens stolthet såras svårt av att behöva ge med sig av sin plats. Det är då som man börjar tycka att jämställdheten har gått för långt. När det börjar kosta att ge efter. Den som har är den som måste ge till den som inte har. I det här faller måste mannen ge till kvinnan. Annars så går det inte att uppnår balans, annars så står vågskålarna inte lika. 

Då har vi inte jämställdhet. Bara dem som önskar att vi hade det. Och de som anser att jämställdheten har gått för långt.

Våldsamma myter

Sedan några år tillbaka har Aftonbladet en pågående granskning om våld mot kvinnor. Nu har turen kommit till de mördade kvinnornas barn. Just för stunden lägger jag mig inte i debatten om huruvida socialen gör fel eller inte. Jag tänker fokusera på en annan del som än så länge inte kommit upp i debatten. Myten om den muslimska våldsmannen.

Jag kommer inte förneka att det förekommer våld, det som kallas hedersvåld. Jag kommer aldrig förneka att det är fruktansvärt. Däremot vill jag diskutera den bild som målas upp av den våldsamma invandraren.

I Sverige utgör andelen invandrare mindre än 10% av den totala befolkningen. En 1% av 10% är ju helt klart mycket mer än 1% av 90%. Som i alla sammanhang är det de som förstör som sticker ut. Läser man kommentarer på till exempel Aftonbladet så är det lätt att få en uppfattning av att andelen invandrare är mycket större än den faktiskt är. Det är också lätt att få uppfattningen av andelen som begår brott är mycket större än den faktiska andelen.

Som exempel Aftonbladets gransking, på tolv år har över 200 kvinnor blivit mördade av en man/exman/pojkvän/sambo. Majoriteten av dessa kvinnor var svenskar och majoriteten av förövarna var svenska män. Skulle den rasistiska retoriken vara korrekt så skulle majoriteten av offren vara svenska kvinnor och förövarna muslimska män, vilka skulle vara totalt okända för offren. Nu är ju detta inte fallet. Statistik visar att kvinnor utsätts oftast för våld i det egna hemmet av en för dem känd gärningsman. Eftersom det finns fler svenskar i Sverige än det finns invandrare så är det vettigt att anta att de allra flesta gärningsmännen är svenskar.

Resultatet av missuppfattningen blir den att det blir svårare för svenska kvinnor att bli trodda och ibland för lätt för muslimska kvinnor att bli det.

Samma myter förekommer i ännu högre grad när det gäller våldtäkt. Den typiska bilden av en våldtäkt är överfallet. Detta trots att statistik och forskning visar att i de allra flesta fall är våldtäktsmannen någon som offret känner. De allra flesta våldtäktsfall begås inomhus.

Tyvärr är det så att många som sitter inte för sexualbrott är invandrare, detta beror oftast på brister i integrationen. I de allra flesta fall är offret gärningsmannens egna hustru. Eller om han har otur, en av dem. Att det är så beror nog mycket på okunnighet om de svenska lagarna och brister i informationen.

Vilket inte är så konstigt. Hur många svenskar känner till att det är våldtäkt även om man är gift, så länge en av parterna var ovillig? Så snart tvång används för att ha sex så är det våldtäkt vilken relation de inblandade än råkar ha. Flera av de serievåldtäkter som begåtts under modern tid har varit genomförda av vita, svenska män. Ungefär var femte tonårstjej har någon gång blivit utsatt för sexuella trakasserier av en jämnårig kille. Eftersom att det finns totalt sett fler svenska killar i Sverige än invandrade killar så är de flesta förövarna svenska killar som gett sig på sina jämnåriga skolkamrater.

Myter som dessa skapar alltid problem. 

* Politiska, med starkare nationalistiska spänningar i ett land.

* Rättsliga, där rättssäkerheten blir osäker beroende på var du kommer ifrån och om brottet passar in på hur brottet borde ha utförts.

* Sociala, med social utfrysning, mobbning och rasism.

* En myt är en myt, definitionen av en myt är att det är något som inte är sant. Om man ändå agerar utifrån myten så ger man den ett sanningsvärde den inte har.

GIVETVIS ska samhället bli bättre på att hjälpa utsatta kvinnor och barn. Eller utsatta män, för den delen, vi får för allt i världen inte glömma dem! Men det hjälper inte att klaga på myndigheter och rättsväsendet om vi inte kan släppa våra egna fördomar. Myterna. För i förlängningen blir myterna ett lika stort hinder som brister hos myndigheterna.

Myterna gör oss oförmögna att sträcka ut våra egna händer till de som behöver vår hjälp, eftersom de inte passar in i den myt vi är vana att höra.

Nyårssmällen

Då var ytterligare ett år till ända. De allra flesta var nog ute vid tolvslaget och tittade på nyårsraketerna. Såvida de inte fyrade av ett gäng själv. Personligen har jag aldrig köpt eller fyrat av några raketer. Jag brukar nöja mig med att se på det alla andra sänder upp. Riktigt lika rolig nyårsafton fick inte en familjemedlem som fick tillbringa timmarna innan tolvslaget nere i källaren tillsammans med familjens skotträdda Golden Retriver. Varje år möter mängder med hundägare samma problem, de vanligtvis lugna och trygga hundarna blir oroliga och får i värsta fall panik. Skräcken pågår dessutom inte under den korta perioden runt tolvslaget utan under större delen av kvällen. Många gånger börjar det smälla redan vid nio ibland även tidigare.

Ibland, som idag, smäller det även dagen efter och orsakar oro och rädsla hos djur. Att försöka lugna en 40kg Golden är inte det lättaste, särskilt inte när hunden försöker klättra upp i knät. (Detta har hänt men i samband med ett åskväder.) Att många inte kan eller struntar i regelverket är ett starkt tecken på ett visst mått av hänsynslöshet. En del struntar i att kolla upp regelverket, andra skyller säkert på att dem inte att regelverket finns. Men liksom med mycket annat finns det tydliga lagar och regler för hur man får smälla av raketer.

Oförsiktigheten, man dricker mycket under nyår vilket gör att omdömet inte alltid är det bästa. 

Hänsynslösheten, man skjuter raketer mitt bland folk och bostäder. I Stockholm brann en lägenhet eftersom en raket flugit in genom fönstret. 

Slöseriet, man lägger massa pengar på att smälla iväg några fjuttiga raketer som lyser och knastrar lite. Miljön har en annan åsikt, det är hemskt mycket miljöförstöring av att smälla upp en massa krut.

Alternativet med lyktor är bra men även där finns det många regler, till exempel måste man begära tillstånd om man bor en mil från en flygplats.

Jag förstår att folk vill ha något extra vid ett speciellt tillfälle och hur överreklamerat jag än upplever nyårsfirandet så är det ändå för många något speciellt. Just därför önskar jag att man kunde göra saker som gör att fler kan få njuta av tolvslaget. Vad sägs till exempel om en fyrverkerishow gjord av professionella pyrotekniker. Ordentligt maffiga och häftiga saker som alla kan njuta av, PÅ tolvslaget. På så sätt begränsas även djurens lidande och åverkan på miljön minskar också kraftigt.

Själv kommer jag fortsätta min nyårstradition, gå ut vid tolvslaget och titta på andras raketer. För några egna kommer jag inte köpa.

Va, kan man kränka kristna?

I samband med årets julkalender gick en katolsk präst ut och klandrade SVT för att det förekommer ett moment där barnen gör Anden i glaset. Visst gick han lite till överdrift när han kallade SVT för ondskans hantlangare men kritiken i sig var befogad. Det är väldigt lätt att bara se leken och glömma bort vilka krafter som ligger bakom!

Inte helt oväntat fick artikeln på Aftonbladet en rätt stor mängd med kommentarer av folk som förlöjligade och fnyste åt prästen. Idag (7/12 1012) stod det att julkalendern anmälts till Granskningsnämnden sju gånger sedan den började sändas förra veckan. Orsaken ska vara att föräldrarna tycker att det är en inkörsport till det ockulta.

För den som var barn när Mysteriet på Greveholm sändes första gången kan nog julkalendern vara lite extra spännande för att man på ett ungefär kommer ihåg vad som hände. Så man sitter lite spänn för vad som ska hända. Skrattar lite åt blinkningarna till den förra kalendern som går barnen förbi. Jag skulle inte kalla serien inkörsporten till det ockulta men jag reagerar på hur man framställer reaktionerna.

Både i artiklarna och i en krönika framställs oron som prästen och föräldrarna uttryckt som någonting löjeväckande. Kommentarerna är fyllda av nedsättande kommentarer om kristna och om katoliker. Kommentarer om kristendom som kannibalism, en syftning på nattvarden som delar ut Kristi kropp och blod. Metaforiskt! Krönikan av en annars rätt skarp krönikör har ett tonfall som antyder att en person som tror på jungfrufödsel (Jungfru Maria, enda jungfrufödseln i hela bibeln) och att människor kan gå vattnet (Jesus gjorde det och Petrus gjorde det) inte har rätt att uttala sig om ockultism. Som om det gick att likställa dem.

Det jag reagerar på mest är nog att när det gäller kommentarer om kristna så gäller inte vanlig hövlighet längre. Aftonbladets regler om god ton sätts helt ur spel, kränkande och respektlösa kommentarer får florera fritt. Att kommentera utifrån att man är kristen är ett bra sätt att bli förlöjligad. Infantiliserad. Det är inte okej. Vi har exakt samma rättigheter som andra religiösa. Skillnaden är att vår tro är en religion som funnit mycket länge och genomsyrar fortfarande stora delar av vårt samhälle. Även om många glömmer bort det. Nästan alla våra högtider är kristna högtider men det struntar folk i.

Som det ser ut i dag är det okej att uttala sig nedsättande och kränkande om kristna. Ibland verkar det till och med som om man uppmanar till det. När man skriver om prästen har man bett manusförfattaren att kommentera. Han tycker att det är synd att folk reagerar och tycker att det är överdrivet. Varav han säger att han bara tror på sånt som är vetenskapligt bevisat. Det är det många som gör. Gör en dikotomi av tro och vetenskap.

Vetenskapen i sig är mycket relativ, vad som är sant är i ständig förändring. Det man för 30år sedan sa är omöjligt är mer än möjligt idag. Vad som är sant idag kanske var lögn igår och blir lögn imorgon. Vetenskapen kan dessutom inte mäta allting. Man kan inte mäta människors känslor, det finns inga medel för att ta reda på om en människa älskar mer eller mindre, hatar mer eller mindre. Ändå så tror vi övertygat på känslorna. Det finns inga atomer med rättvisa och medkänsla, ändå vet vi att det finns. Människor tror!

Det är nog ingen kristen som skulle försöka anmäla en kommentar för hets mot folkgrupp eller kränkning/diskriminering på grund av sin tro. Eftersom det är något vi som kristna förväntas ta! Det är som att folk inte fattar att dem sårar och kränker. Som det ser ut idag kan inte kristna kränkas, därför att vi tillhör en religion som ständigt ska ifrågasättas. Det är som att någon förvånat frågar: 

"Va, kan man kränka kristna?"

Om klimatet...

På tal om en artikel på aftonbladet (klicka här för att se artikeln)

Nu är det så att forskare går ut och säger att de hade fel, åt fel håll. Vattnet stiger SNABBARE än vad de hade trott. Ändå är det så få som förstår att vår ringer i varningsklockan. Man har för sjutton lagt ut miljarder på att hitta en liten partikel som ingen var säker på att den faktiskt fanns. Nu har man hittat den och ingen tvivlar på att den är hittad. Man lägger ner massor av pengar på att forska om rymden och ingen tvivlar på vad dem hittar. Så VARFÖR är det så svårt att tro på klimatforskarna? Vad har de som rymdforskarna inte har utom mindre pengar? Tror ni tvivlare inte att de måste ha belägg för sina påståenden? Årtionden av mätningar och iakttagelser har ingen som helst betydelse för er? Forsknings främsta regel, att all forskning måste gå att upprepa och få liknande resultat, tror ni inte att den också gäller klimatforskningen? Det finns de som ägnar sina liv åt att studera förändringarna i klimatet. Varför skulle de påstå något som inte är sant? De är förmodligen väl medvetna om de naturliga variationerna av klimatet som vart över tiotusentals år. Orsaken till att de reagerar är troligen därför att deras resultat överstiger det som den naturliga variationen skulle åstadkomma.
Om din bil är trasig tar du reda på varför, vare sig du har påverkar det eller inte. Har du påverkat så försöker du ändra dig så bilen inte går sönder igen.
Så VARFÖR? Varför är det så svårt att tro på klimatforskarna? De är vår världs bilmekaniker som försöker tala om för oss att vi orsakar vår bil att gå sönder!