Att prata om för mycket jämställdhet blir en väldigt tydlig kontradiktion eftersom jämställdhet per definition är balans. Det betyder att det ska vara lika, inte att det slår över åt ena eller andra hållet. De finns de som tycker att feministerna driver visa saker för långt eller lägger energi på onödiga saker. Men vem är det egentligen som bestämmer att något är onödigt? Vem är det som bestämmer vad som är rätt och fel? Egentligen?
Jag erkänner att lägga krut på att det ska finnas en skylt "Fru går man" eftersom det finns en "Här (Herr) går man" kan verka onödigt. Särskilt när skyltens utformning gör en stereotyp av kvinnliga attribut. Fru går man har nämligen kjol/klänning, hon kanske till och med har långt hår. Däremot kan jag vända mig emot att det är enbart på damernas toalett som det går att hitta ett skötbord vanligtvis. På IKEA illustreras dörren med en stiliserad kvinna och en bebis. Att jag vänder mig emot bilden beror på att det är stereotyp av att det bara är kvinnan som tar hand om barnet.
Vad innebär det att ha för mycket jämställdhet? Går det överhuvudtaget? Jag har märkt det flera gånger att många vänder sig emot tanken på full jämställdhet. Det är inte så att de inte anser någonstans att män och kvinnor ska ha samma värde och samma möjligheter. Däremot anser de ofta att vi redan nått jämställdhet eller att jämställdhets"ivern" har gjort att män nu är diskriminerade i högre grad än kvinnor.
Många män och även många kvinnor ser feminister som extremister som önskar vända världsordningen upp och ner. Att män och kvinnor ska byta plats. Det finns säkert de feministerna men det är fler ändå som önskar vända upp och ner på världsordningen. Frågan är bara vilken världsordning det är man önskar vända åt andra hållet. De flesta feminister anser att män och kvinnor ska kunna leva utifrån samma villkor, krav och möjligheter. Att de ska vara varandra likvärdiga. Det är den punkten som är så svår för många, verkar det som. Att vi ska vara likvärdiga, gelikar, leva som jämbördiga individer.
Den upplevelse som uppstår tror jag kan påminna om vad som händer i ett klassrum. Flera människor, forskare, doktorander och lärare har gjort experimentet. Vad händer när pojkar och flickor får exakt samma talytrymme i klassrummet? När flickorna och pojkarna får komma till tals i samma utsträckning. I stort sett samtliga fall har både pojkar och flickor upplevt att flickorna har fått ta mer plats än pojkarna. Att pojkarna fått mindre taltid än flickorna, trots att de fick lika mycket.
Jag tror att det är det som händer när jämställdheten ökar. Man upplever att kvinnorna som dittills tagit mindre plats än männen plötsligt tar mer plats. Vilket de gör, eftersom de tar plats på det utrymme som tidigare bara tillhörde männen. Resultatet blir att män och kvinnor upplever att de tar i visa fall mer plats än männen trots att de i likhet med skolbarn i själva verket nu delar på lika mycket utrymme. Att kvinnorna har lättare att acceptera beror nog på att kvinnorna i första hand vinner på att få mer utrymme. Männen å sin sida måste då lämna ifrån sig av sitt utrymme, den som har mer måste ge till den som har mindre.
Det är nog läskigt för många, både män och kvinnor, att vandra utanför den box som könsstereotyperna skapat. Det är läskigt att som kvinna tar mer än sin angivna plats. Männens stolthet såras svårt av att behöva ge med sig av sin plats. Det är då som man börjar tycka att jämställdheten har gått för långt. När det börjar kosta att ge efter. Den som har är den som måste ge till den som inte har. I det här faller måste mannen ge till kvinnan. Annars så går det inte att uppnår balans, annars så står vågskålarna inte lika.
Då har vi inte jämställdhet. Bara dem som önskar att vi hade det. Och de som anser att jämställdheten har gått för långt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar