Legitim forskning

Under den nuvarande veckan tillkännages årets vinnare av Nobelpriset. Fem priser, majoriteten av dessa pristagare kommer förmodligen vara män. Det brukar vara så, om en kvinna dyker upp som vinnare är det antingen litteraturpriset eller fredspriset. Några få kvinnor har haft äran att ta emot ett nobelpris, de finns men är som sagt få.

Under sommaren så lyckades till sist forskare på CERN bevisa att den så kallade Higgs partikeln existerar. Det är säkert en helt fantastisk upptäckt men jag har lite svårt att smälta att man har lagt upp över 60 miljarder kronor bara för att ta reda på om en teori stämmer. Förmodligen beror det på att jag saknar ordentlig förståelse för allt som inberäknar mer komplicerad matematik än en första grads ekvation. Det hindrar mig inte från att respektera de människor som brinner för den sortens forskning. Jag kan ifrågasätta det faktum att man har lagt ut 60 miljarder på för mig tillsynes oanvändbar forskning. Mina prioriteringar ligger väl snarare åt att satsa pengar på alternativa energikällor och hållbar utveckling. Men det är jag.

Det som verkligen är intressant i den här frågan är att jag bara veckan innan hamnade i en diskussion där vetenskapliga undersökningar fick sin legitimitet ifrågasatt. Inte bara undersökningarna, hela disciplinen bakom undersökningarna ifrågasattes och fick en helt igenom politisk stämpel. Detta handlade nu då om det genusvetenskapliga fältet. Ett fält som väcker många känslor och reaktioner. Trots att jag blev uppmanad att visa på vetenskapliga artiklar som stöd för min argumentation så fick jag till svar att de saknade vetenskaplig legitimation (inte direkt citat, min tolkning). Undersökningarna sopades under mattan. De var inte värda något eftersom det är "feministisk" forskning.

Detta är inget nytt, den genusvetenskapliga forskningen existerar i en diskurs som anser den överflödig, onödig och ofrånkomligen politisk. Jag har bland annat vart med om att genusvetenskap kallas för genusideologi. Kallar man sig själv för feminist eller genusvetare måste man genast kämpa mycket hårdare för att ge sina argument kraft. Till sist kan man hamna i läget där man slutat argumentera en fråga för att istället argumentera om sina åsikters värde.

Det är dock inte det intressanta i den här frågan. Trots att jag inte förstår vikten och innehållet mycket fysisk forskning så betyder inte det att jag ifrågasätter dess legitimitet. Jag skulle aldrig, särskilt inte som mer än lekman, komma och ifrågasätta resultatet av dess forskning. Bara för att jag inte tycker om fysik och liknande forskning skulle jag aldrig komma och säga att det var fel på den.

Så hur kan man göra det med annan forskning? All forskning följer vissa regler. Någon annan ska kunna plocka upp samma forskning, följa vissa regler och få samma eller liknande resultat. Den som genomför forskning måste dokumentera exakt allt som påverkar forskning åt det ena eller andra hållet. Sedan finns det olika åsikter om huruvida forskning kan vara objektiv eller subjektiv. Allt beroende på om man betraktar det man undersöker som objektivt eller subjektivt. Detta är särskilt sant när man kommer till forskning om människor.

Så varför har genusvetenskap så svårt att vinna legitimitet? Varför tar sig lekmän rätten att ifrågasatta resultaten av genusvetenskaplig forskning bara för att de inte håller med om resultaten?

Jag har inget svar. Man får, och ofta bör, ha en åsikt om saker. Det är helt okej att tycka och tänka om olika saker. Fullt lagligt, fullt tillåtet, så länge man tar konsekvenserna också. Men att ifrågasätta kvalitén och legitimiteten på forskning på grund av vem det är som genomfört den. På grund av vilken politisk ståndpunkt intagit.

En rasist skulle rent konkret kunna få nobelpriset, så länge denna har gjort relevant och framgångsrik forskning. Ingen skulle ifrågasätta legitimiteten i hens forskning. Såvida det inte blir bevisat att det var en annan persons forskning.

Att genusvetenskap får problem kan bero på att forskningsgrenen i högre grad än andra forskningar erkänner sin politiska färgning. Det gör inte att forskningen tappar i värde men den tappar den neutralitet som de flesta anser ska genomsyra forskning. Det kan i sig bli en motsägelse när de finns de som anser att det inte finns något sånt som neutral forskning. Trots allt är det politiker som bestämmer vilka områden som forskningen ska rikta in sig på. Samtiden avgör vad som är viktig och värdefull forskning. Men för en akademisk disciplin att tappa i värde på grund av sitt ibland politiska innehåll är ändå lite konstigt.

All sorts makt borde gå att ifrågasätta, även den sort vi först inte ser. Det är inte bara genusvetenskapen som drabbas av problem med att nå legitimitet. Hela det samhällsvetenskapliga fältet har svårt att vinna legitimation på grund av att naturvetenskapliga metoder inte används i lika hög grad. Där är genusvetenskapen ett av de mest utsatta, mycket på grund av sin inte sällan feministiska bakgrund. Vilket inte är så konstigt, man söker sig till det man är intresserad av och brinner för. Således är det inte underligt att det är många kvinnor som söker sig till ett fält som behandlar frågor som berör kvinnor. Det är heller inte underligt att många dem ser sig som feminister.

De konstintresserade läser kanske till konstvetare. Bokälskare läser kanske till litteraturvetare. Och de som vill förstå hur världen är uppbyggd blir fysiker.

Att ifrågasätta legitimiteten av ett visst forskningsfält ter sig därför rätt underlig i mina ögon. Eller?