"Värt att vänta på!" Att sluta skämmas för sig själv?

Under veckan har jag läst två artiklar i Aftonbladet som på samma gång inte har något att göra med varandra samtidigt som de har allt att göra med varandra. Jag reagerade ganska starkt på båda artiklarna. Inte så mycket för deras innehåll utan för det samhälle de speglar. Den ena artikeln handlade om en flicka som hade genomgått en plastikoperation för att hon mobbades på grund av sitt utseende. Den andra artikeln handlade om ett gäng kristna ungdomsförbund gått samman och gett ut en folder som uppmanar unga att inte onanera. Ska nämna på en gång att jag själv är kristen och att detta därför inte är en kritik mot kristna och kristna samfund!

I den första artikeln så är det utseendet som är i fokus. En flicka har utstående öron och blir därför retad. Lösningen blir till sist en plastikoperation, denne betalas genom en fond. Opererande läkare uttalade sig att han inte utförde ingreppet därför att hon var mobbad utan därför att hon hade en missbildning. Nu inträffade detta i USA och man tänker kanske därför: "Typiskt amerikanare!"

Men se så icke, också i vårt värna Svearike utföras mängder av öronoperationer för att normalisera öron som äro utstående! Aftonbladet hade en av sina typiska frågor där läsarna får rösta på olika förslag. Ett av förslagen var att barn ska få operera öron om dem blir mobbade, det andra att man skulle få mobbarna att sluta mobba. Jag trodde att majoriteten självklart skulle välja att det andra alternativet. Få slut på mobbningen. Istället så var det en överväldigande majoritet som tyckte att plastikoperation var rätt väg att gå. Det är skrämmande. Inte nog med att man talar om för barnet att mobbarna har rätt, man talar om för mobbarna att de har rätt. Man talar om för barn att ens värde mäts i en yttre. Att om man inte faller inom det "normala" är man konstig och är skyldig att mobbas.

Jag tycker inte det är okej, jag tycker inte det är rätt sätt!

I den andra artikeln så var det som sagt ett gäng kristna ungdomsförbund som uppmanade ungdomar att vänta med sex och att inte onanera. Att inte springa iväg och ha sex så snart man fyller 15 är klokt, att inte ha för bråttom är klokt. Att uppmana folk att inte lära känna sig själva är inte klokt.

Tabut kring onani är inte nytt, det är mycket gammalt. Och fortfarande lika dumt, i mina ögon. Onani är ett av de bästa sätten att lära känna sin kropp och få självförtroende i en intim situation. Om du redan vet vad du tycker om och inte om är risken mindre att man gör illa sig själv. Givetvis är det som med allting annat att det är inte bra om saker går till överdrift, när det man gör blir viktigare än allting annat. Då pratar vi missbruk, det är ganska långt man måste gå för att något ska betraktas som missbruk. Att då och då ha kul med sig själv är inte missbruk och inte skadligt.

Det enda man uppnår när man uppmanar unga att inte ha sex är att få dem att skämmas för sina egna kroppars funktioner.

Dessa två artiklar har något mycket starkt gemensamt, de handlar om skam inför den egna kroppen. I det ena fallet hur kroppen ser ut, i det andra i hur kroppen fungerar. Det finns mängder med saker som är naturliga och som inte kommer att ändra på sig hur mycket man än försöker. Det som förändras är hur människor och samhälle ser på dessa saker.

Vårt samhälle som det ser ut i dag är mycket fokuserat på känslan skam.  Allting handlar om skam. Skam inför den egna kroppen, skam inför egna känslor, skam inför sina svagheter, skam inför sina styrkor.

Jantelagen - du ska inte tro att du är något.

Jag frågar mig själv: När ska vi sluta skämmas för oss själva? Kunna acceptera våra kroppar som de är, eller i ännu högre grad, få andra att acceptera våra kroppar som de är! Att inte känna skam inför våra känslor. Att kunna visa sina svagheter och att kunna känna stolthet för sina styrkor.

Vi kan inte leva med ständig känsla av skam och samtidigt må bra. Det ska inte behöva bli operation för att ens kropp inte accepteras av andra. Man ska inte behöva känna sig felaktig därför att man kan njuta av sin kropp.

Foldern som ungdomsförbunden satt ihop heter "Värt att vänta på!" Ja, vad då? Att vi ska sluta skämmas för oss själva?

Sexuell mentalitet

För en tid sedan gick dokumentären "Ingen riktigt våldtäkt" på SVT. Dokumentären handlade om en ung tjej som blev våldtagen av flera jämnåriga killar. Hon fick sedan utstå mobbning och trakasserier av sina skolkamrater. Den unga tjejen är idag i min ålder och när de intervjuade gymnasieungdomar av idag slogs jag hur lika värderingarna ser ut. Det är visserligen inte mer än fem år sedan jag tog studenten men för fem år sedan var analoga mobiltelefoner relativt vanliga. Fortfarande i ett modernt samhälle finns det en mentalitet som lägger det sexuella ansvaret helt och hållet på den kvinnliga parten. Det är kvinnan som ska äta p-piller, se till att kondom används och ha sinnesnärvaro nog att säga nej när hon inte vill. Hon får inte sända ut felaktiga signaler, gå klädd i fel kläder eller bete sig på ett sådant sätt att hon verkar inbjudande.

Just det faktum att mentaliteten kring sex idag innebär att man inväntar ett nekande till sex, inte ett godkännande. För att förtydliga, idag gäller mentaliteten "Är det inte ett NEJ är det ett JA" istället för motsatsen, "Är det inte ett JA är det ett NEJ". I många situationer kan det nog vara svårt att säga nej, har man svårt att säga nej i vanliga situationer hur mycket lättare blir det då att säga nej i en speciell och mycket intim sådan. Den vanligaste bortförklaringen till våldtäkt eller sexuellt utnyttjande verkar vara just att tjejen inte sa NEJ. Eftersom hon inte nekade till sex godkände hon han gjorde. Det finns inga steg däremellan, mycket kan förändras allt eftersom situationen fortskrider. Hon kanske godkände vissa saker i början men inte det som hände sen men det hjälper henne inte eftersom hon godkände det i början. Därmed måste hon acceptera det som händer även när hon kanske upplever det som fel och/eller obehagligt.

Okunskaperna kring våldtäkt bland unga (och en del inte så unga) är skrämmande. De flesta ser framför sig en slusk som överfaller en ensam tjej i en park. Detta trots att statistik visar att de flesta våldtäktsmän är en person kvinnan känner. Man pratar inte heller om att oavsett situation och förhållande så är sex mot den ena partens vilja en våldtäkt. Det spelar med andra ord ingen roll om det är ett överfall eller om det är ens partner som har sex med en mot ens vilja. Det är våldtäkt i alla fall.

Den sexuella mentaliteten sträcker sig ytterligare. Skillnaden mellan hur en sexuellt aktiv kvinna och en sexuellt aktiv man betraktas är ett exempel. Fortfarande är den sexuellt aktive mannen med många kvinnor i bagaget en erövrare. Kvinnan däremot är lösaktig och inte så sällan betraktas som en hora. Det finns till exempel inga negativa ord, som används i vardagligt tal, för att beskriva en mans sexualitet negativt. Genom att inte kunna beskriva en företeelse negativt går det inte heller att diskutera företeelsens olika aspekterna. Det förminskar och eliminerar möjligheterna för förändring.

I mina ögon är det essentiellt att man ändrar det den sexuella mentaliteten kring sexuellt godkännande och nekande. Det borde trots allt inte vara så svårt för killen att faktiskt fråga tjejen om hon vill eller inte. Det istället för att bara anta att hon vill så länge hon inte säger nej. Då blir det inte heller några missförstånd eller funderingar om hon verkligen menar nej eller inte.

Ytterligare en sak är intressant att lyfta fram i den här diskussionen är hur vi betraktar skuld. I dokumentären jag nämnde innan blev den våldtagna tjejen utsatt för mobbning, trakasserier och utfrysning. Kamrater övergav henne och lyssnade mer på ryktena istället för att fråga henne. De lärare som borde ha hjälp henne såg åt andra hållet. Ingen brydde sig om hur hon mådde, ingen ens frågade henne om vad som hade hänt. Skulden för det inträffade lades helt och hållet på henne. Killarna som faktiskt hade begått ett brott, och visat i ett sms att de visste om att de hade begått det, fick något av en hjältestatus.

Om det hade varit något annat, och något som drabbat en av killarna tror jag inte situationen sett likadan ut. Till exempel om en hade blivit misshandlad. Ingen hade gjort det till hans skuld eller gett förövaren hjältestatus. Det skulle inte vara något tvekan om vem som gjort fel oavsett hur situationen som förlett misshandeln hade sett ut.

Men när det kommer till två fenomen i det svenska samhället så blir det offrets fel. Det är offret som har orsakat sin egen smärta. Det ena fenomenet är mobbning, skrämmande många anser att det är mobboffrets fel att hen blir mobbad. Det andra  fenomenet är just våldtäkt, majoriteten av alla våldtäktsoffer är kvinnor. Är förövaren en svensk man av normal bakgrund ska det mycket till för att han ska bli dömd. Om kvinnan ens vågar anmäla.

Det här är på inga sätt en trivial fråga, det är ett hot mot demokrati, jämställdhet och rättssäkerhet. Ingen ska behöva utstå den grova kränkning våldtäkt innebär. Jag tycker inte det låter så svårt att faktiskt fråga sin parten om hen vill ha sex eller inte. För den delen att inte ta allt för självklart utan fortsätta fråga för att vara säker på att båda känner sig trygga i situationen. Det är trots allt då som det blir allra bäst!