Under en tid har jag noterat en lite underlig tendens bland kommentarerna på både Facebook och tidningarnas kommentarsfält. För inte så länge sedan var det en artikel om en internetsida som uppmanar folk att lägga upp bilder på killar som breder ut sig på allmänna färdmedel. Få är väl de som missade DEN debatten. Sidans syfte var att uppmärksamma det faktum att män tar plats, mer plats än de behöver och på bekostnad av kvinnan. Skrämmande få förstod det faktiska syftet med sidan.
Det är dock inte det intressanta i den här frågan, det intressanta är den manliga delen av befolkningens reaktion på detta. De flesta kvinnor fnissade lite och/eller suckade igenkännande, männen däremot kom med alla möjliga orsaker till varför de hade rätt att göra så här. Vilket gör problemet ännu mera uppenbart. Det är nästan omöjligt att hålla en vettig debatt om manlighet och manligt agerande utan att den del av befolkningen det gäller ska rusa till sitt eget försvar. Vilken fråga det gäller spelar nästan ingen roll. Man som man måste ifrågasätta den annars är man ingen man. Det är nämligen väldigt farligt för manligheten att bli kritiserad. Varför? Jo:
1. Automatiskt menar man exakt ALLA män. Även om det handlar om en mycket liten grupp så handlar det fortfarande om ALLA män.
2. Det är väldigt viktigt att framhålla sig själv som det goda exemplet, även om alla andra män är svin så är i alla fall jag en bra karl. Så därför är alla andra män också bra karlar. Även svinen.
3. Man har ju faktiskt en rimlig orsak till varför man gör som man gör. Orsaken? Jamen det är ju för att jag är en man så klart. Allt jag gör kan förklaras med vad jag har mellan benen.
4. Om männens agerande blir kritiserat så måste de faktiskt kanske ändra på sig. Det är ju INTE okej!
Innan någon säger något! Nej, jag hatar inte män men jag kan bli fruktansvärt irriterad på hur glorifierad manligheten kan bli. Även mycket intelligenta män som jag egentligen tycker är trevliga kan bli fruktansvärt trångsynta i dessa frågor. Som i exemplet med de skrevande herrarna på våra tåg och bussar, istället för att diskutera vilket maktperspektiv detta agerande har och hur de påverkar andra ser man bilderna och säger sedan att det var löjligt. Ytterst få som diskuterade frågan brydde sig om att läsa vad som stod på sidan. De såg bilderna och sa: Jaha, nu ska feministerna hoppa på oss karlar om småsaker nu igen istället för att tala om viktiga frågor, som lika lön osv.
De missar poängen! Självfallet ska man verka för att man ska få lika lön för lika arbete men det handlar om mer än så. Så länge kvinnor och män inte ses som likvärdiga kan inte heller jämställdhet uppnås, vilket i sig påverkar lönen. Ramarna för kvinnor och män är strikta, svåra att rubba, är röra sig in på den andres planhalva är fruktansvärt fel. En kvinna som spelar på manlighetens planhalva är inte riktigt en kvinna, även om hon har alla attribut som krävs för att bli sedd som en strålande kvinna. En man som spelar på kvinnlighetens planhalva har om något hamnat ännu mera fel. Den mannen är ett hot, inte bara för sig själv, den man som spelar på kvinnornas planhalva riskerar ju att utplåna hela manligheten.
Ska samhället bli jämställt måste vi också fundera kring de strukturer som skapade orättvisorna från första början.
Ett av de första stegen skulle nog få männen att inse att deras manlighet inte är så oklanderlig ändå. Att de faktiskt gör fel, att de måste ändra sig, att de inte är perfekta bara för att de är män. Så länge det bli ramaskri varje gång någon kritiserar manligheten och den manliga mänskligheten går det inte att hålla en vettig debatt. Debatt stannar på huruvida man borde ha en debatt eller inte!
Avslutningsvis till alla skrevande herrar i kollektivtrafiken. Jag tycker minst lika illa om någon sticker ut sina armbågar. Det tar plats. Skillnaden är att ni skrevande herrar i mycket högre grad inkräktar på mitt utrymme. Varför ska jag ha behöva ha det obekvämt bara för att ni inte ska behöva ha det? Och nej, manligheten är definitivt INTE oklanderlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar